LISSABON – Vad jag ångrar mest är att jag aldrig sparade. Men ingen trodde det här kunde hända, säger Tiago Vaz, 36.
Han arbetade först på bank, sedan sex år på utbildningsdepartementet och hade bra löneutveckling. Men när staten tvingades strama åt statsbudgeten försvann hans tjänst.
Han får a-kassa, men tiden går och han oroar sig för den dag den tar slut. Lönerna som erbjuds högutbildade ligger på under 1000 euro i månaden – om de inte bara uppmanas att ta ännu en praktikplats till symbolisk eller ingen ersättning alls.
Vaz tror att han kan få jobb i en småstad. Portugiser som förlorat sina jobb och hem i kraschen massflyr till storstäderna för att söka vilka jobb som helst. Portugisiska småkommuner försöker därför locka både företag och nya invånare med erbjudanden om lägre skatter och billigare hyror.
Men han skulle kunna tänka sig att flytta till utlandet om han måste: Luxemburg, Brasilien, Angola.
– Var som helst är bättre än här just nu, säger Tiago Vaz.
Att ge sig av när tiderna är svåra är inte en ny företeelse i Portugal. Men bilden från 1960- och 70-talen av den fattiga europeiska kusinen som lämnade byn för att arbeta som byggare, diskare eller hemhjälp i Storbritannien, Frankrike eller Schweiz har i dag ersatts av en annan stereotyp: de superkvalificerade som söker toppjobb på fjärran kontinenter.
Och medan Portugals ekonomi är i fritt fall är Angola, den forna kolonin som blev självständig 1975, i fin form. Med sina diamantreserver och oljetillgångar – de största i Afrika söder om Sahara efter Nigeria – presenterar Angola tvåsiffriga tillväxtssiffror. Det finns hur många jobb som helst.
Det nyrika Angola behöver broar och vägar, flygplatser och sjukhus. Det behövs experter inom el- och vattenförsörjning, jordbruk, telekommunikation och finansiella tjänster. Ingenjörer, lärare, elektriker och rörmokare. Alla ska tala portugisiska.
På den privata arbetsförmedlingen EMA Partners International i centrala Lissabon, har Ruí Ribas, 47, möte med sin karriärcoach.
Ribas är utbildad läkare men började tidigt arbeta i läkemedelsbranschen. Han talar utsökt spanska och akademisk, ordrik engelska; han ser ut ha hälsan i behåll och sitter med den självsäkert raka rygg som ett framgångsrikt yrkesliv, pengar och självförtroende har givit honom.
För en månad sedan kraschade läkemedelsbolaget han var vd för, och som försåg portugisiska sjukhus och apotek med mediciner. Staten utgjorde 80 procent av kundbasen.
– När krisen kom kunde staten inte betala räkningarna i tid, och då kunde vi inte betala våra leverantörer i tid. Tillverkare i exempelvis Schweiz som jag gjort affärer med i 20 år började be om förskottsbetalning på allt. Till slut gick det inte ihop, berättar fembarnspappan, som nu söker jobb var som helst: Gulfstaterna, Brasilien eller Angola.
Han vill helst stanna i Portugal, men en tredjedel av jobben inom läkemedelsbranschen i Portugal har redan försvunnit under finanskrisen.
Han får i dag a-kassa och har besparingar att ta av. Men med fem barn, varav två på dyra privata universitet, måste han hitta ett jobb snart.
– Jag kan tänka mig att jobba på en oljeplattform utanför Angolas kust om det skulle behövas, säger läkaren.
Karriärcoachen Juan Fonseca, 42, har inga tvivel om att Ribas kommer att få ett toppjobb – på land – på nolltid. Den angolanska läkemedelsbranschen kan erbjuda upp till 8000–10000 euro i månaden för rätt person.
– Det är lätt att placera folk i alla branscher i Angola. Bara 5 procent av befolkningen har gymnasiekompetens och ännu färre universitetsstudier, så det behövs konstant folk, förklarar coachen, som är ekonom i botten.
Han har en databas med tusentals arbetsgivare i hela världen, och jobbar med att mixa och matcha efterfrågan med tillgången. Han anordnar cocktailkvällar med jobbmingel för sina kandidater och företagspampar. Och hans kandidater blir fler och fler. En helt nyutexaminerad ingenjör som i Portugal i dag erbjuds 1000 euro i lön, kan tjäna 3000 euro i Angolas huvudstad Luanda, minst, med hyra och mat betald av arbetsgivaren.
De portugisiska migrationsmyndigheterna räknar med att över 100000 portugiser bor i Angola i dag.
Den skyhöga korruptionen, Kafka-artade byråkratin och brottsstatistiken avskräcker dock västerlänningar från att ta med sig sina familjer till Angola. De flesta nöjer sig med att leva i de inhägnande, nya förstäderna, jobba och skicka hem pengar.
Outbildade angolaner som lever i djupaste fattigdom avundas européerna deras fina, välbetalda jobb. Historierna om motorcykelgäng som klubbar ner och rånar vita är många.
– Det är många som inte klara av att anpassa sig och kommer tillbaka efter bara ett par veckor, berätta karriärcoachen Juan Fonseca.
– Men för många är Angola enda och sista chansen; om man är närmare 60 med ett bara halvbra cv, och krisen fortsätter – vem ska anställa dig här då? Någonsin?
Tiago Vaz, överst, ser ingen framtid i Lissabon där han bor. I stället funderar han på att flytta till en mindre stad, eller rentav utomlands. Läkaren Ruí Ribas, nere till vänster, hoppas på ett jobb i Angola, och karriärcoachen Juan Fonseca tror att han har goda chanser. I den före detta kolonin Angola finns det gott om jobb.
