Barack Obama stämplade Irakkriget som ”dumt” och fastslog att Bush-administrationen negligerat det ”nödvändiga” kriget mot al-Qaida och talibanerna i Afghanistan. Efter två beslut om truppökningar i Afghanistan är dess öde nu intimt förknippat med Obama själv. Oavsett om han cyniskt kalkylerat med presidentvalet 2012 i sina överväganden breder ilskan ut sig bland hans kärnväljare, redo med plakat som Obama = Bush 3.

Detta blir huvudpunkterna framöver:

1. Trupp och strategi: De första marinkårssoldaterna skeppas till baser i Afghanistan efter nyår. När utposteringen av 30 000 soldater är klar i mitten av 2010 har antalet trupper i landet fördubblats under Obama.

En del av förstärkningarna, men inte alla, kommer från de enheter som tas hem från Irak. Efter mer än åtta års krig är den amerikanska försvarsmakten ansträngd och stora ersättningsbehov av materiel väntas.

Bakom de strategiska övervägandena står försvarsminister Bob Gates, regionale befälhavaren David Petraeus och general Stanley McChrystal som var den som begärde 40 000 man för att inte Afghanistan skulle gå förlorat.

I sitt andra strategibeslut på åtta månader fastnade Obama för en variant av Petreaus så berömda ”surge” i Irak, i kombination med bushska försäkringar om utbildning av lokal militär och polis samt relationer till lokalbefolkningen.

Samtidigt satte Obama upp tidsramen 18 - 24 månader, sedan ska afghanerna själva ta över säkerheten och USA kunna inleda ett tillbakadragande. Detta kritiserades av tunga bedömare som rivalen i presidentvalet John McCain.

2. Kostnaderna. Obama nämnde de belopp, 30 miljarder dollar, som en utökad Afghanistanstyrka kostar. Han har även tidigare signalerat större öppenhet om utgifterna än föregångaren George W Bush.

Hittills uppgår de samlade utgifterna för de bägge krigen till uppskattningsvis svindlande 1000 miljarder dollar och det är pengar som lånats. De medel som satsas på bistånd i Afghanistan försvinner i jämförelse med de militära utgifterna.

Även i ett amerikanskt perspektiv rör det sig om gigantiska belopp. Runt 100 miljarder dollar för Afghanistan nästa år är betydligt mer än den ram på runt 85 miljarder dollar per år som en vårdförsäkringsreform – som omfattar 35 miljoner amerikaner – beräknas kosta.

Kongressen måste godkänna Obamas planer och här är motståndet större bland demokrater än republikaner. Uppkastet om en krigsskatt, från 1 till 5 procent beroende på inkomst, lär inte komma någonvart men just de massiva statliga utgifterna tillhör de mest kritiserade inslagen i Obamas politik.

3. Opinionen. – Ett misslyckande i Afghanistan betyder att talibanerna kan ta över, om inte hela, så mycket av landet och dessutom sannolikt ett nytt inbördeskrig, sa försvarsminister Gates som tillsammans med utrikesminister Hillary Clinton kallats till utfrågning i kongressen igår.

I talet påminde Obama sina landsmän om terrorattentaten den 11 september 2001 som det ursprungliga skälet till kriget. Det är nödvändigt att slutföra uppdraget, menade han, men invändningarna lär bestå om Afghanistans president Hamid Karzai som en opålitlig vapenbroder.

Flera inflytelserika debattörer, däribland Thomas Friedman i New York Times, ifrågasätter de enorma resurser som nu läggs på ett enda land och undrar om Afghanistan verkligen är så centralt och ifall anti-upprorsstrategin är den rätta.

En tilltagande amerikansk krigströtthet präglar i synnerhet de orter där pressade regementen måste förbereda den ena posteringen efter den andra. Men mitt i all tveksamhet finns det också de som berömmer Obama för handlingskraft och mod att utmana vänsterflygeln i sitt parti.

4. Pakistan. Det är i Pakistan terroristerna finns och det är Pakistan som har kärnvapen – men USA:s inflytande i landet är begränsat, sammanfattade Richard Haass, chef för tankesmedjan Council on Foreign Relations, i en radiointervju.

Obama underströk i sitt tal att gränsregionen mellan Afghanistan och Pakistan utgör ”den våldsamma extremismens epicenter”. Han nämnde att fortsatt stöd till det folkrika muslimska landet ingår i strategin.

Men mycket förblev osagt, till exempel i vilken mån USA kan lita på det pakistanska styrets vilja att jaga rätt på misstänkta terroristsympatisörer. Balansgången är oerhört känslig med tanke på de anti-amerikanska stämningarna i Pakistan.

Detta anknyter till något som ofta dras upp i den amerikanska debatten – nämligen att USA satsat både soldatliv och budgetmedel på att skydda muslimer, antingen i krig eller vid naturkatastrofer, men inte får något tack för detta.