I kommunen Bardu i Nordnorge stupar fjällen brant ned mot dalgången där älven rinner. Vid dess glasklara vatten ligger huvudorten Setermoen. Strax under 4000 människor bor i hela kommunen och sju av dem var med på Utøya. Anders Kristiansen, 18, och Gunnar Linaker, 23, kom aldrig hem från sommarlägret. Dessutom hade en av dem som dog i regeringskvarteren sin familj i Bardu, och en som skadades svårt i explosionen kom härifrån.

–Vi är en liten kommun som har drabbats oerhört hårt. Jag kände alla härifrån som reste till Utøya, och deras familjer. Men det är fint att se hur alla i kommunen hjälper till i sorgearbetet – det kan handla om att baka en kaka eller klippa gräset, säger Arne Nysted, vice ordförande för Arbeiderpartiet i Bardu.

Före avfärden till sommarlägret skrev lokaltidningen Nye Troms om de sju unga från Bardu som skulle åka. På bilden i tidningen ler de två som inte kom tillbaka stort. Med på samma foto finns Ane Kollen Evenmo, 16. Hon gick med i norska Arbeiderpartiets ungdomsorganisation AUF för några månader sedan eftersom hennes bästa vän övertygat henne om att hon skulle trivas. Ane Kollen Evenmo såg fram emot att ha kul, lära sig mer om politik och träffa nya vänner på lägret på Utöya. Hon kom dit den 19 juli, och de första dagarna var precis lika roliga som hon föreställt sig.

Sen kom fredagen den 22 juli. Ane Kollen Evenmo flydde med skytten hack i häl och träffades i foten av en kula som rikoschetterat från marken. Till slut hittade hon och runt tio andra ungdomar en båt och rodde bort från ön.

När de kommit runt 200 meter såg de gärningsmannen på stranden. Eftersom han hade poliskläder trodde de att räddningen kommit, och började vända båten. Men en pojke hade sett hur skytten var klädd och skrek att de skulle ducka. När de låg på durken började kulorna vina kring båten.

–Det enda jag tänkte då var att vi måste vända båten och komma bort från ön.

Efter en tid gick gärningsmannen vidare, och Ane Kollen Evenmo och de andra bogserades i land av en annan båt. Deras höll på att sjunka på grund av alla kulhål. På stranden stod poliser.

–Jag vågade inte lita på dem. Jag sa ”skjut mig inte nu när jag kommit i land”.

SvD träffar Ane Kollen Evenmo på kommunhuset i Setermoen, en betongkloss där en stor del av inredningen består av skinnfällar och uppstoppade djur. Här finns bland annat en varg med en kanin i käften och Bardubjörnen, som sköts i början av 1970-talet efter att ha ätit upp flera av bygdens får. I ett rum finns en kondoleansbok. Det är den andra, en har redan fyllts. På måndag kommer de att skickas till Norges riksarkiv.

Ane Kollen Evenmo haltar när hon går i trappor men kommer att bli helt återställd efter fotskadan. För henne har det varit bra att återhämta sig i Bardu, där alla vet vem hon är.

–Alla vet vad som hänt och de visar mycket hänsyn. Det känns tryggt.

Begravningarna för de två som miste livet är avklarade och deras gravar är helt täckta av blommor, kransar och ljus. Flera tusen människor kom på ceremonierna som sändes på storbildsskärmar utanför den vita träkyrkan i Setermoen.

Efter Anders Kristiansens begravning samlades unga från olika partiers ungdomsföreningar spontant i en ring och började sjunga ”Til Ungdommen”, en sång av den norske poeten Nordahl Grieg. Enligt Keth Bjørnsen, 24, som för två och ett halvt år sedan var med och startade AUF-föreningen i Bardu med bland andra Gunnar Linaker och Anders Kristiansen, har sången blivit en viktig symbol för hur Norge går vidare efter massakern på Utøya.

Också statsminister Jens Stoltenbergs uppmaning att möta angreppet med mer öppenhet och demokrati citeras flitigt i Norge. Alla SvD talar med i Norge upprepar, nästan som ett mantra, att angreppet ska leda till mer kärlek och öppenhet. Många uttrycker stolthet över hur norrmännen bemött attacken.

–De här sakerna kan låta pompösa och klyschiga för dem som inte sörjer, men de är viktiga symboler för oss. Efter Utøya känns allt annat som bagateller, säger Keth Bjørnsen.

De politiska partierna var efter massakern eniga om att vänta med valkampanjen. Arbeiderpartiets ledning kommer inte att delta förrän efter den nationella sorgedagen i morgon.

Men längs Karl Johan i Oslo har valstugorna börjat dyka upp. Terrordåden dominerar inte heller längre varje tidning och nyhetssändning på tv. Dådet har fått konkurrens av både valet och nyheten om det största oljefyndet i Norge sedan 1980-talet.

Blommor och hälsningar finns fortfarande utplacerade nästan överallt i Oslo, och runt domkyrkan ligger en svag doft av hö från alla vissnande blommor. Trots att många rensats bort kommer det nya hela tiden. Men sakta börjar ändå vardagen göra sig påmind igen i det norska samhället.

Också AUF ska gå vidare. Förbundets ledare Eskil Pedersen, som själv överlevde massakern, menar att medlemmarna i AUF inte bara mist sina vänner men också Utøya och AUF.

– Därför har mitt budskap varit att vi ska ta tillbaka Utøya och AUF, och det blir också min ­huvuduppgift nu. Utøya är limmet i hela arbetarrörelsen. På ön möts man och diskuterar politik och träffar nya vänner. Många som i dag sitter i regeringen och på andra viktiga positioner i samhället har varit på ön, säger Eskil Pedersen.

Han menar att tragedin på ­Utøya alltid kommer att vara en del av AUF:s historia, men att han ön åter ska fyllas med ungdomar och glädje.

– Nästa år hoppas jag på del­tagarrekord. Då har vi segrat, och då har demokratin segrat.

Ungdomsförbundet har för­lorat nära 70 medlemmar varav många hade viktiga roller i AUF. Bland annat dog tre fylkesledare, en i förbundsstyrelsen och en ­anställd på AUF-högkvarteret.

– Vi har lidit en enormt stor förlust. Det kommer alltid att prägla oss, och även när medieuppståndelsen lagt sig kommer vi att ha kvar sorgen.

Enligt Eskil Pedersen kommer terrordådet inte att förändra ­Arbeiderpartiets eller AUF:s politik eller strategi. Efter dådet har det strömmat nya medlemmar till både AUF och andra politiska ungdomsförbund. Eskil Pedersen tror att det beror på att många nu förstår varför det är viktigt att ­engagera sig och kämpa för värden man tror på. Han hoppas att trenden att fler engagerar sig kommer att hålla i sig på lång sikt.

– Jag hoppas också att politikerföraktet kommer att minska. Att det i framtiden kommer att ses som något fint att vara politiker.

Några kvarter bort från AUF:s ­lokaler på Youngstorget, på Akersgatan, har nærings- og handelsdepartementet trängt ihop sig i tillfälliga lokaler tillsammans med Innovasjon Norge, en organisation som ska stödja norska företag och industri. Nu börjar hela styrkan på 200 anställda komma tillbaka från semestern, men det finns bara 70 platser att dela på. De anställda sitter tätt, tätt i det öppna kontorslandskapet. Flyttlådor står utspridda lite var stans och luften är kvav.

Nu börjar trycket på organisationen att leverera rapporter och annat i samband med valet och höstbudgeten öka, berättar Reier Søberg, högste chef för tjänstemännen på departementet.

– Vi är inte lika effektiva som vi brukar. Datasystemen svajar, många jobbar hemifrån och vi har inte tillräckligt med mötesrum. Dessutom har vi en organisation med tolv skadade och många traumatiserade. Ingen på vårt departement dog, men många känner någon som dog, och flera var i byggnaden och var nära att bli offer, säger Reier ­Søberg.

Att ett val stundar märks också för Mehtab Afsar, generalsekreterare för Islamisk råd Norge. SvD möter honom i Grønland i Oslo, ett område där många med invandrarbakgrund bor. Grønland, med sitt myllrande torg och restauranger med mat från världens alla hörn, är ett ­exempel på det mångkulturella Norge som terroristen riktade sitt hat mot.

Mehtab Afsar har kritstrecksrandig kostym och mobilen ringer konstant. Men samtalen från journalister handlar inte längre bara om attentatet. Minst lika ofta vill de att han ska kommentera någon politikers valutspel.

Direkt efter att bomben hade smällt i Oslo – innan gärningsmannens motiv blev känt – tog många för givet att islamister låg bakom ­dådet. Muslimer blev misshandlade i Oslo och Mehtab Afsar, som var på resa i Tanzania, blev uppringd av journalister som ­frågade om han tog avstånd från dådet. De ville att han skulle förklara mekanismerna bakom handlingen och undrade om han kunde försvara att sådant skedde.

– Min första tanke när jag fick höra om det var oro för min ­familj, som befann sig i Oslo. Jag har en kusin som jobbar i en byggnad bredvid regeringskvarteret. Det var ett angrepp på Norge och norska muslimer reagerade med samma rädsla och sorg som andra. Det var ett angrepp på deras stad och deras land. Det var motbjudande att i det läget få frågan om jag tog avstånd eller kunde förstå, säger Mehtab ­Afsar.

Enligt honom finns det utmaningar med det mångkulturella samhället och han tycker att det på det stora hela har varit en bra debatt kring de utmaningarna i Norge, och han hoppas att den debatten kommer att fortsätta. Men han tror inte att attentatet kommer att leda till större förståelse mellan muslimer och ickemuslimer.

– Möjligen kanske vi blir bättre på att skilja på enskilda individer och religiösa grupper. Vi kanske också inser att extremism finns överallt.

Ingen SvD träffar i Norge verkar vilja nämna namnet Anders Behring Breivik. I stället används benämningar som ”skytten”, ”han som gjorde det”, ”terroristen” eller ”gärningsmannen”.

Ane Kollen Evenmo försöker undvika att tänka på honom.

– När jag tänker på honom blir jag ledsen. Han förtjänar inte att man tänker på honom. Det är vad han vill, att vi ska prata om ­honom.

I går fick anhöriga till dödsoffren besöka Utøya och i dag är det de överlevandes tur. I veckan har det pågått ett hektiskt arbete med att förbereda inför besöken. Färjan mellan ön och fastlandet, samma som gärningsmannen tog, går i skytteltrafik. Nu är den lastad med poliser och grävskopor.

Också piren vid Utvika camping, dit många räddades med båt efter att ha simmat från ­Utøya, snyggas till. Härifrån ska båtarna med anhöriga och överlevande gå till ön. Leif Gomnes och hans kolleger på Gomnes ­asfalt har i veckan asfalterat piren. Vid kanterna ligger det fortfarande blommor och hälsningar.

– Det är för att man ska kunna köra med rullstol och så att det ska vara fint när anhöriga och överlevande ska besöka ön. Det känns gott att få hjälpa till lite och bidra, säger Leif Gomnes.

Ane Kollen Evenmo hör till de som besöker Utøya i dag.

– Det kommer att bli jobbigt men jag vill se var det hände. Jag hoppas att Utøya åter kommer att kunna förknippas med något bra. Men för mig kommer det alltid att vara platsen där jag sprang för mitt liv.

På måndag börjar skolan, och något slags vardag kan börja formas även för henne.

– Jag vaknar ibland och känner att nu är det bättre. Men sen händer det att jag åter är tillbaka där det hände. Det är en mardröm.