Lovande trevare om en uppgörelse med Pyongyang – om livsmedelshjälp i utbyte mot nedrustningslöften – har pågått i flera månader, med möten i Genève och Peking i oktober och början av december. Men nu vågar ingen i Washington med säkerhet säga vad som kommer att ske. Klart är bara att katastrofplanerna som förberetts i åratal tagits fram och att underrättelsetjänsterna kammar igenom allt man vet om den nordkoreanska militären.

Den som gick längst i brännmärkningen av det slutna landet var förre presidenten George W Bush som klumpade ihop Nordkorea med Iran och Irak som ”ondskans axelmakter” i ett tal 2002. Det var en indirekt släng mot föregångaren Bill Clinton som, via sin utrikesminister Madeleine Albright, försök tvinga Nordkorea att ge upp kärnvapenambitionerna.

Albright och de få andra topptjänstemän som träffat Kim Jong-Il vittnade om att han var ”väl påläst” och de bekräftade det som fascinerade inte minst kvällskomikerna i tv – att han gillade Hollywoodfilmer.

Men Kim Jong-Ilignorerade alla mödosamt framförhandlade överenskommelser och senast misslyckades utrikesminister Condoleezza Rice att nå ett nytt ramavtal när Bush-administrationen också bestämt sig för att gå diplomatiska vägen.

Nästa utrikesminister, Hillary Clinton, besökte Burma för några veckor sedan med fotodokumentation av hjärtliga hälsningar mellan henne och dissidenten Aung San Suu Kyi.

En gissning är att detta genombrott i relationerna med en annan isolerad diktatur – troligen med kännedom om Nordkoreas hemligheter – störde Pyongyang och bidrog till villigheten att återuppta förhandlingar i gruppen som även inbegriper Syd- korea, Kina, Ryssland och Japan.

USA har haft trupper stationerade längs gränsen mellan Syd- och Nordkorea, den hårdbevakade demilitariserade zonen, DMZ, sedan 1953 och det som ofta benämns som det glömda kriget, Koreakriget, trots att upp till tre miljoner människor dödades. I de militära samarbetsavtalen som slöts då förbinder sig USA att försvara Sydkorea.

President Barack Obama tillhör knappast den ryggdunkande politikertypen och förmodas inte ha knutit nära personliga vänskapsband med så många statschefer. Ett undantag finns dock, Sydkoreas president Lee Myung-Bak som var på statsbesök i Washington så sent som i oktober. De båda talades vid sent i förrgår kväll och fler kontakter planeras.

Intressant att notera är att antalet diktatorer som försvunnit under Barack Obama utökades med en, utöver Tunisiens Zine el Abidine Ben Ali, Egyptens Hosni Mubarak, Libyens Muammar Gaddafi och Jemens Ali Abdullah Saleh. Syrien och Iran misstänks ha bidragit till Nordkoreas atomvapen och de länderna ingår i den geopolitiska plötsligt mycket föränderliga världen.

Karin Henriksson är SvD:s korrespondent i Washington. karin.henrikssson@svd.se

Fler populära artiklar om Nordkorea: