Den lynnige Sarkozy går inte hem i stugorna som trygg landsfader, men respekteras som handlingskraftig, internationell krislösare.

I helgen hölls regionalval i halva Frankrike. Resultatet var nedslående för presidenten: vore det val idag så skulle Nicolas Sarkozy hamna efter inte bara ärkerivalerna i Socialistpartiet, utan också efter det högerextrema Front Nationals partiledare Marine Le Pen, dotter till den avgångne Jean-Marie Le Pen.

Sarkozy har i folkets ögon aldrig blivit den stabile och medkännande landsfadern som presidenterna före honom, Jacques Chirac och François Mitterrand, i egenskap av högre ålder och med gammaldags skolning och förfining med betoning på självbehärskning, med tiden blev.

När Sarkozy överilat och med tydligt förakt sa ”stick, din jävla idiot” till en bonde som inför tv-kameror vägrade att skaka hand med honom på ett jordbruksjippo, så menade många att han visade sitt sanna ansikte: en översittares. En översittare som dessutom inte kan tygla sitt humör.

Sedan Sarkozy valdes till president år 2007 så har hans popularitetssiffror pekat rakt nedåt. För bara några veckor sedan ryktades det i franska medier att den vingklippte Sarkozy inte ens skulle våga ställa upp i presidentvalen.

Sarkozy gör bäst ifrån sig vid extrema situationer. Han kan utan att blinka fatta oåterkalleliga, militära eller ekonomiska beslut när en kris närmar sig – om det inte är han själv som söker upp krisen. Det är det vardagliga ledarskapet, att förvalta Frankrike i tråkig stillhet som han förlorar väljarpoäng på. Hans löfte om att skapa trygghet för franska storstadsbor har inte uppfyllts, och bråken mellan ungdomar utan framtidshopp i Paris fattigaste ytterområden fortsätter.

Att han förra året oomkullrunkeligt insisterade på att höja pensionsåldern i Frankrike, trots högljudda protester och generalstrejker, gjorde att missnöjda arbetare vände honom ryggen. I Frankrike har framstegen för välstånd och social rättvisa alltsedan den franska revolutionen kunnat räknas i hur mycket, hårt och länge medborgarna måste arbeta. Att vända på den ordningen är politiskt brännstoff.

Men under några korta ögonblick under sin tid som president har han plötsligt klättrat i anseende:

• När han i egenskap som ledare för EU:s ordförandeland tog kommandot över, och bidrog till att lösa, krisen i Georgien i början av 2008.

• Senare samma år, då han under den annalkande finanskrisens första skälvningar lovade räfst och rättarting mot härjarkapitalism och bankanarki.

I lördags blev Paris under några korta timmar återigen världens medelpunkt, och Sarkozy själv annonserade å en tung internationell koalitions vägnar att man drar i gång militära insatser mot Libyen. Enligt franska medier ringde presidenten i förra veckan personligen regeringscheferna i alla 15 länderna i FN:s säkerhetsråd för att resolutionen mot Libyen skulle gå igenom.

Och när den libyska motståndsrörelsen i Benghazi viftar med trikoloren och vrålar ”Vive la France, vive Sarkozy!” efter att Frankrike som enda land i världen officiellt erkänt den som Libyens nya styre, så framträder i Sarkozy den person som kan ge seger i presidentvalen: härföraren.

Sarkozy kan kanske inte vinna valet nästa år på personlig charm, men möjligtvis genom att återigen sätta Frankrike i respekt på världsscenen.