London Förra torsdagens direktsända partiledardebatt var den första någonsin och förväntningarna skyhöga, inte minst i det konservativa högkvarteret. Där räknade man kallt med att se David Cameron golva Gordon Brown och göra hackmat av Nick Clegg, liberaldemokraternas nye och okände ledare. Visserligen hade opinionsmätningarna länge visat att väljarna inte är beredda att ensamma ge varken Labour eller de konservativa makten, men fortfarande ledde Tory-lägret.

Nu är det historia. När dagens debatt hålls, den andra av tre, så riktas landets blickar mot Nick Clegg. Den senaste veckan har han förvandlats till politikens stjärna samtidigt som han ridit på en våg av folkligt stöd.

I måndags gick liberaldemokraterna om de konservativa i You Govs mätning, där Labour hamnade sist av de tre stora partierna. I söndags slog Sunday Times fast att Nick Clegg är den populäraste partiledaren sedan Winston Churchill, med högre stöd än Tony Blair under toppåren. Samtidigt visade flera andra opinionsmätningar att väljarna nu fått tre partier att räkna med för första gången sedan 1920-talet.

Clegg uppträdde självsäkert, gav intryck av att tala direkt till publiken och var väl påläst. Han distanserade sig snabbt från både Cameron och Brown genom att bunta ihop dem.

–Tro dem inte när de hävdar att valet bara står mellan två gamla partier som passat regeringsmakten mellan sig de senaste 65 åren samtidigt som de gjort om samma gamla misstag och brutit samma gamla löften.

Därmed välte han omkull fundamentet för de konservativa som med sin slogan ”Vote for Change” går till val på att vara de enda som kan erbjuda trovärdig förändring från Labour.

I Storbritannien tycks de flesta nostalgiskt blicka tillbaka mot Tony Blairs valseger för 13 år och den efterföljande euforin. Men efter debatten var det inte Cameron utan Clegg som fick tona ner talet om ett ”Obama-ögonblick”. Däremot säger Nick Clegg sig minnas vågen av optimism efter Nya Labours seger vilket tolkats som att liberaldemokraterna kaxigt ser sig som representanter för en ny ”tredje väg”.

Liberaldemokraterna är extra populära bland yngre och Clegg har ägnat en del av veckan åt att övertyga dem att registrera sig för att rösta – precis som Barack Obama gjorde under presidentvalskampanjen.

Alla partier erkände snabbt att Clegg blev den första debattens vinnare. De konservativa omgrupperar nu för att eliminera den nya fienden som hotar att undergräva Tories valstrategi. Det blir inte helt enkelt eftersom aggressiva attacker mot Nick Clegg lika gärna kan få motsatt effekt hos de desillusionerade britterna.

Oron bland de konservativa blev extra tydlig när den frispråkige högerpolitikern Lord Tebbit uppmanade David Cameron att spräcka ”Clegg-bubblan” innan det är för sent. Tebbit anser att David Cameron varit för försiktig av rädsla för att skrämma bort mittenväljare som valt partiet på grund av en ny, mjukare form av konservatism.

I kvällens utrikesdebatt mellan partiledarna kommer EU att bli en av de största frågorna. Redan har EU-vännen Clegg anklagats för att vilja se en europeisk centralstat.

När det gäller samarbete mellan de konservativa och liberaldemokraterna, om inget parti får egen majoritet, så framhärdar Cameron. En koalitionsregering eller en svag minoritetsegering skulle enligt honom vara en katastrof för landet.

Labour har å sin sida öppnat för framtida samarbete. Enligt opinionsmätningar är det också vad liberaldemokraternas väljare skulle vilja se. Det skulle bland annat resultera i kraftiga reformer av Storbritanniens valsystem och politiska institutioner, något som skulle bryta tvåpartisystemet där makten passats mellan Labour och de konservativa.

Vissa förändringssugna bedömare anser att Clegg, anspråkslös och lite grå, är det brittiska svaret på Obama – en man med förmåga att genomföra nästa våg av förändring.