BEIRUT Knatter-knatter-knatter mellan brännheta husväggar, och sen knatter-knatter igen lite längre bort, är inte “small arms fire” i Beirut, som en mer spattigt lagd besökare kan tro. Här betyder det att någon har ett party. Kanske smygfirar att Ramadan snart är slut. Eller gifter sig. Med fyrverkerier och smällare. För det är inte krig i Libanon. Men det är det enda folk pratar om här just nu. “Medan vi har ätit har hundra människor dött, sexton mil härifrån”, säger mitt frukostsällskap torrt. Hela min kropp, som fortfarande är rusig av honungen, yoghurten och brödet, kvicknar till.

Det är som att sitta i Stockholm medan det är krig i Norrköping ungefär. Där, bortom gränsen till Syrien, avfyrar stridsflygplan raketer rakt ner i bostadsområden just nu. Rakt ner på barn. Måste det alltid vara barn?

Det är mycket man inte står ut med.

Så vad händer egentligen? Det är en soppa. Just nu pågår strider i samtliga provinser i Syrien. Det kan liknas både vid Irak och forna Jugoslavien, där ett land som tidigare nödtorftigt hållits samman av en diktator totalt börjar haverera. Shia, sunni, kristna och sekter som helst inte vill vara grannar triggas nu mot varandra. Till och med al-Qaeda försöker vara med på ett hörn. Strössla sedan med gangsters som plundrar och kidnappar, i ett allt mer laglöst land. Det som början var Assad mot en revolt har utvidgats till ett fullskaligt inbördeskrig med många spelare.

Just nu beräknar FN att det finns hundra olika rebellgrupper i Syrien.

Libanon, som plågade sig igenom ett femtonårigt inbördeskrig där grannar också sköt varandra, ser med luttrad oro på vad som händer på andra sidan gränsen. De flesta jag pratar med tror att Assad aldrig kommer att ge sig, utan dör i Syrien. Det är bara en tidsfråga. Men det kan bli en lång och grym tidsfråga. Samtidigt pågår den sedvanliga dansen bland grannarna för att positionera sig så väl som möjligt för när han är borta.

Iran, med sina kompisar Hezbollah i Libanon, stöder Assad. Men få här tror att de senare skulle vilja ge sig in i konflikten på allvar, och ge Israel en anledning att gå in i Libanon igen.

Samtidigt är Libanon sedvanligt spänt och splittrat. Politiker här spelar på båda sidor av Syrien-konflikten. I en helt vansinnig incident förra veckan greps en före detta minister och Assad-vän av libanesisk underrättelsetjänst. Han hade 24 bomber i sin bil, som han tros ha planerat använda inne i Libanon, för att trigga ett krig även här, där åtminstone en del skulle stödja Assad. USA har också anklagat Hezbollah för att stödja Assad med vapen, men de nekar förstås.

Hillary Clinton susar också omkring i regionen för att försöka få grepp om vartåt det barkar. Rebellerna i Syrien har, förutom att be om en flygförbudszon, också önskat sig luftvärnsmissiler för att kunna skjuta ner regeringens stridsflyg. Men att dela ut sådana i den här delen av världen är inte Washingtons favoritgrej. Särskilt inte sedan tjugotusen värmesökande missiler som kan avfyras från axeln (mot vilket passagerarplan som helst) försvann och hamnade på drift i Libyen, där USA senast officiellt var med och hjälpte rebeller. Som en tyst kompromiss skickar nu istället Turkiet in Stinger-missiler till rebellerna, med USA:s goda minne.

Medan allt fler dör i Syrien fortsätter Beiruts invånare att tassa som på tå över glasskärvor för att inte dras in i kriget. De ser lyxbilar med syriska nummerplåtar från Damaskus rulla in i den flotta stadsdelen på kullen. De ser syriska motståndsmän ständigt förflytta sig och byta sim-kort. De ser turister från gulfstaterna försvinna och åter ersättas av journalister och hjälparbetare. Den mest pragmatiska, men kanske också mest positiva förhoppningen som uttrycks av Beirut-bor är att Syrien en dag blir som Libanon. Ständigt splittrat, ständigt spänt, men med mer fyrverkerier än krig.

Bara det inte måste ta femton år.