Nalut/Tiji/Zintan –Jag hyser inget hat mot dem som ligger här inne. I slutändan är vi ju alla libyer, försäkrar Mohammed Ramadan, med en Kalasjnikov lite nonchalant slängd över axeln.

Han vaktar ett halvdussin Gaddafitrogna krigsfångar på sjukhuset i Nalut i västra Libyen.

–Du får inte prata med fångarna, säger vakten.

–De lider alla av olika slag av skottskador, förklarar en sjuksköterska.

Den yngsta ser inte ut vara mer än 16 år gammal och ligger i fosterställning på sin säng. Samtliga fångar tittar med tomma blickar på besökarna. Den som har varit där längst vårdas sedan två månader tillbaka.

Vägg i vägg, den här gången utan vakt, ligger Essam al-Ferjani. Sedan 16 år bor han i Manchester men tillhör nu en stor skara av exillibyer som under de senaste månaderna rest tillbakaför att befria sitt hemland från Gaddafiregimen. Han stred ända tills en granat klöv ett träd på mitten, som i sin tur krossade hans armar och ben mot ett av rebellernas hopsnickrade militärfordon.

–Jag hoppas att vi en dag alla bara ska vara libyer, säger Essam al-Ferjani med en rosslande stämma. Bredvid sitter hans bror och vakar.

–Fram till nu har vi fått skämmas för vår nationalitet. Så fort folk hör libyer så tänker de bara Gaddafi. Nu kommer vi äntligen att bli respekterade, säger hans bror, Ahmed Ghnaim, som sitter vid sängen.

Runt staden Nalut var striderna stundom bistra, ända till i förra veckan. Det är härifrån Nafusabergen som de rebelltrupper som intar Tripolis gator och torg kommer ifrån. Kilometer för kilometer och by för by utgör vägen ett pärlband av förkolnade krigsskådeplatser.

I olika vägspärrar sitter män med automatgevär under revolutionens flaggor och kontrollerar bilarna – ofta med ett brett leende och en vink. Den yngste, beväpnade vakten ser inte ut att vara mer än 13 år gammal.

Med jämna mellanrum ser vi igenskottade skyttegravar och hinder. Vägen mot Tripoli har erövrats bit för bit. Befästa vägspärrar vid korsningar och mindre fort har blivit helt urblåsta av Natoflyget. På marken ligger drivor med ammunition av all möjlig kaliber: från automatvapen till granater.

De flesta vi pratar med vittnar om ett tätt samarbete med Natostyrkorna. Även om det tog en viss tid i början. Nato hade svårt att se klart men som egentligen förde befälet i den västra rebellarmén. Sedan skickades både vapen och rådgivare.

–Jag såg dem inte själv men vi fick även hjälp av Natosoldater på marken. Vi kommunicerade hela tiden med varandra för att veta var det fanns civilbefolkning eller vad som var ett rent militärt mål, säger Haithem Ben Hamed, 25-årig soldat.

Sist han var i strid på rebellsidan var i förra veckan inte långt ifrån Nalut.

Kyrkogården i Nalut med sina tiotals nygrävda gravar vittnar om offren som många gånger har fallit för de raketer som Gaddafis trupper skickade från de branta, kanjonliknande bergen runt staden.

Inne i Nalut bjöd befolkningen, till övervägande berber på hårdnackat motstånd innan de inledde den offensiv som förde dem ända till Medelhavets stränder.

–Vi arbetade ena dagen i staden med att ta hand om gamlingar eller göra allt som behövs för att den andra dagen skickas fram till fronten och strida, förklarar 25-åriga Haithem Ben Hamed i vit revolutionär t-shirt och gula Nikesandaler.

Nu sitter han och slösurfar i den revolutionära ledningens speciella mediecenter. Att en dag återta sitt arbete i byggnadsbranschen för ett koreanskt bolag känns overkligt för 25-årige Haithem Ben Hamed.

–Det känns som om jag måste ställa om hela min hjärna, säger han.

Ännu mer främmande skulle det upplevas om han en dag tvingades arbeta eller bo granne med en gårdagens fiende, förklarar han.

–Då måste alla antingen dödas eller ställas inför rätta, säger Haithem Ben Hamed. Någon försoning vill han inte höra talas om.

–Jag hoppas att den nya regeringen kommer att göra sitt jobb, att döma dem som lyfte vapen mot folket.

Gaddafi regerade länge genom splittring och genom att spela ut berber mot araber i det lapptäcke av stammar och etniska tillhörigheter som utgör det sydvästra Libyen.

–Många gick på det. Vi hade levat i fred i tusen år, men Gaddafi lyckades få både araber och berber att tro att den andra ville dem illa, säger bilhandlaren Ali Hallak.

Han visar upp det hem som han just har kommit hem till. Ali och hans fru bor i Tiji, en stad som vanligtvis uppges ha runt 20000 invånare, mestadels araber som Ali.

Nu är Tiji en spökstad med 30 till 40 familjer som håller sig kvar.

–De tog allt vid hade av värde: tv, dator, hifi, säger bilhandlaren Ali Hallak och visar en lägenhet där allting är nedrivet av plundrarna.

Stadens universitet blev vandaliserat och delvis nedbränt, när rebellstyrkorna tog sig norrut mot Tripoli.

Bland många av de tiotusentals flyktingar som satte sig i säkerhet på den andra sidan gränsen fanns det ett stort antal som flydde, inte Gaddafis, men rebellernas framfart.

–Några hade goda skäl att göra det, säger Ali som nu ändå hoppas på en försoningsprocess i Tiji.