Natokoalitionen fortsätter sina operationer till havs och i luften. Flygangreppen med precisionsbomber är nu uppe i samma tempo som innan rebellstyrkor gick in i huvudstaden Tripoli i måndags.
Intåget föregicks i söndags av 46 stridsflyguppdrag. I den siffran ingår även det svenska Gripenförbandet som levererar detaljerade underrättelser om bombmålen. Under söndagsdygnet precisionsbombade danska F16-plan Gaddafi-regimens kommandoanläggningar vid Tripoli.
När läget i Tripoliområdet var oklart i måndags så gjorde Nato-koalitionen däremot inga attacker alls där. Samtidigt deklarerade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen: ”Ju snabbare Gaddafi inser att han inte kan vinna slaget mot sitt eget folk, ju bättre”. Han varnade också diktatorns styrkor:
”Vi kommer att fortsätta att övervaka militära enheter och nyckelanläggningar, som vi gjort sedan i mars, och vid varje hotande rörelse mot det libyska folket, så kommer vi att agera i kraft av vårt FN-mandat” löd Rasmussens budskap.
Det var inte tomma ord, visar en SvD-granskning av de siffror som Nato lämnar varje dygn. I tisdags anföll Natos flygstyrkor åter i Tripoliområdet där åtta mål träffades, samt regimens vapensystem runt flera andra städer (se kartan). I onsdags slogs ytterligare minst 10 mål ut. Antalet stridsflyguppdrag var då uppe i 48 – alltså i nivå med vad som gällde innan Tripoli intogs.
– Senaste natten har Nato var mer aktivt när det gäller flygaktivitet mot återstående motståndselement, sade i går den brittiske försvarsministern Liam Fox. Ännu syns inget slut på Natos krigföring:
– Det pågår ännu strider och regimen håller ännu motståndsfickor. Det innebär för Nato att operationen fortsätter, vilket hittills lyckats utan omfattande civila förluster. Det finns också starkt stöd för operationen bland flera länder i regionen, svarar en SvD- källa i Natohögkvarteret i Bryssel.
Så länge Gaddafi och hans söner inte påträffats övervakar Nato även att inga nya förband sätts i rörelse eller vapen förs in över land och till havs. De senaste dagarna har det kommit allt fler uppgifter om Natostyrkor på marken i Libyen. Men Nato har veterligen ingen styrka på libysk mark – däremot har enskilda länder som ingår i Natokoalitionen specialförband där.
Dessa har sedan flera månader dels lämnat underrättelseinformation till sina länder, information som i viss utsträckning även gått vidare till Nato-koalitionen. Dels har de också i allt högre grad stött och verkat på rebell- sidan för att bryta det dödläge som uppstod i striderna.
– Frankrike, Italien, Storbritannien och även Qatar har specialförband i och utanför Libyen. De har bidragit till rebellernas träning, utveckling av taktik och vapenleveranser, bekräftar en SvD-källa inom Nato som understryker att rådgivarna också haft en annan roll:
– De har hållit tillbaka rebellerna så att de ska följa krigets lagar och inte begå övergrepp mot dem som varit lojala mot Gaddafi. Vi varnade att vi i så fall skulle angripa också rebellsidan.
Rebellernas ledare Mahmoud Jebril i det Nationella övergångsrådet (TNC), har också haft flera möten med Nato. TNC har även haft observatörer vid Natos olika högkvarter. Detta blev nödvändigt för att undvika att rebellernas styrkor bombades.
Vad är målet för Nato?
Grunden för Natos krigföring är resolution 1973 som antogs av FN:s säkerhetsråd den 17 mars som slår fast att ”alla nödvändiga medel” är tillåtna för att skydda civilbefolkningen i Libyen. Den 14 april möttes utrikesministrarna från Nato, Sverige och fyra andra icke-Nato-länder i Berlin och slog fast tre mål:
1. Alla attacker mot och hot mot civila och civila bostadsområden måste upphöra.
2. Regimens styrkor måste dras tillbaka till sina kaserner – inklusive krypskyttar, legosoldater och andra paramilitära styrkor.
3. Regimen måste tillåta att humanitär hjälp utan hinder kan ges till alla behövande i Libyen.
Inget av dessa mål har ännu nåtts.
Sex månaders krigföring tär hårt på de deltagande ländernas resurser. Samtidigt har Nato slagit fast att koalitionen fortsätter ”så länge det är nödvändigt”.
