Stockholm
De tyckte att det var viktigt att han fick reda på att han måste flytta snart, och de skrek så högt att polishundarna som omgav dem väste lite oroligt.
Det stora vita huset var nedsläckt, och det kändes som att konturerna bakom grindarna blev mer oskarpa ju mer jag ansträngde mig för att fokusera blicken.
Nästa president som flyttar in får ta över betydligt mer delikata saker än porslinet, rosenträdgården och helikoptern som jag ibland sett sänka sig ner mot gräsmattan. Han får ta över ansvaret för den som har blivit torterad, förlorat någon i krig, eller bara inte har någonstans att bo längre. Och många hundra miljoner människors raseri, förtvivlan och samtidiga förväntningar. Trots allas goda vilja till samarbete kan han också få en övergångsperiod som blir blodigare än när Clintons medarbetare monterade bort alla W från tangentborden i The West Wing innan de flyttade ut.
Men allt det där är en fråga för imorgon. För en enda natt får verkligheten fritt spelrum att slå alla med häpnad som det mest otroliga och kraftfulla scenariot, som alltid överträffar den uppdiktade versionen. Och alla som vill kan tillåta sig att bli höga på den allra mest magnifika av amerikanska idéer – den som är fast förankrad hos de flesta jag känner i det här landet, och kanske den bästa man kan ta efter genom att själv bli lite, lite amerikansk.
Det är den kanske lite naiva men livsviktiga idén som gör att jag harvar vidare när elementet exploderar mitt i vintern eller när någon skriker besinningslöst åt mig; och det är den som gör att jag trots allt vet att jag inte kommer att förlora förståndet när jag tycker att allt går mig emot. Den absoluta övertygelsen om att snart blir allt lite bättre.
Den har fungerat för många som haft betydligt värre saker som går dem emot. När jag börjat frysa lite utanför Vita huset ringer min väninna Dana från Chicago. Hon är en vacker och klok tv-producent, och en svart amerikan som föddes i Georgia.
För henne handlar valnatten om två män, sade hon. Den nye presidenten, och hennes egen far, som utbildade sig till läkare i en segregerad tid. ”Han gjorde det för att jag och mina syskon inte skulle behöva vara med om det han hade upplevt”, berättar hon. ”Han gjorde klart för mig att vi kunde bli läkare eller jurister eller vad vi än ville. Presidenter till och med. Så det här valet var mer för honom än för mig, och jag önskar att han kunde ha fått vara med. Jag tänkte på honom hela dagen. När Obama talat färdigt kom hans familj tillbaka upp på scenen, och hans dotter Malia kastade sig rakt in i hans armar. Då såg jag mig själv. Exakt så jag hade gjort med min pappa, om han fortfarande hade varit här.”
Tipsa andra
