När Abdalla Kuntar hörde att två israeliska soldater tillfångatagits den 12 juli förstod han att Hizbollahledaren Hassan Nasrallah skulle infria sitt löfte: att frita Abdallas bror Samir Kuntar. På väggen hänger porträtt av brodern som är en politisk kändis i Libanon.
I vintras fick affärsmannen Abdalla Kuntar ett löfte som han fortfarande litar på. Det var stora ord men de kom direkt från Hizbollahs numera världsberömde ledare Hassan Nasrallah under ett personligt möte.
Planeringen var i full gång för en aktion som skulle återförena familjen Kuntar, sade mannen med svart turban.
Så när Abdalla Kuntar den 12 juli hörde om hur Hizbollahs styrkor tillfångatagit två israeliska soldater förstod han att det var dags.
Syftet med aktionen, förklarade Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah mycket riktigt på en direktsänd presskonferens, var att tvinga fram en fångutväxling.
Abdalla Kuntar har inte sett sin bror på 27 år. När han pratar om Hassan Nasrallah är det med största respekt.
– Han är den ende som kan hjälpa min familj att få det vi önskar allra mest – min brors frihet.
På väggarna i familjens hem i en by i Aley, uppe i de drusiska Shoufbergen söder om Beirut, hänger målningar med broderns ansikte. Motivet heter Samir Kuntar och är den libanes som suttit längst i israeliskt fängelse.
Drusen Samir Kuntar – och de andra tre libaneser som är fångar i Israel – är en grundläggande tvistefråga bakom de senaste veckornas krigföring.
För många här är Samir Kuntar en hjälte och en politisk fånge. För Israel är han en terrorist och om domstolen som dömde honom till 542 års fängelse får råda kommer han aldrig ut.
Samir Kuntar var 16 år gammal när han beväpnad med en automatkarbin klev ned i en gummibåt vid södra Libanons kust.
Månaderna dessförinnan hade han förändrats, enligt vännerna. Killen som mest varit känd för sina klena lungor hade rest bort en tid. När han återvände bjöd han flott på krogen och pratade ofta politik.
För barndomsvännen Khalid S. avslöjade han att han varit på träningsläger hos palestinierna.
– Han berättade inte mycket, bara att han smugglade deras kämpar över gränsen till Israel. Och att han ville hjälpa till att befria Palestina.
Det var midnatt den 22 april 1979 när Samir Kuntar och tre kamrater paddlade in i fiendeland, på uppdrag av den palestinska organisationen PLF, en vänstergrupp inom PLO.
De landsteg i den israeliska staden Nahariya men upptäcktes av en polis. En eldstrid utbröt. Polisen blev den förste av flera som skulle dö den kvällen.
I sin lägenhet intill vaknade den judiska familjen Haran av skottlossningen och av att någon plötsligt bröt sig genom deras ytterdörr.
Pappan i familjen, den 28-årige Dany Haran, och dottern Einat, fyra år, togs som gisslan av Samir Kuntar.
Mamman, Smadar Haran, gömde sig i ett skrymsle i lägenheten med sin yngsta dotter, tvååriga Yael. För att få dottern att hålla tyst höll hon för hennes mun. I paniken höll hon alldeles för hårt och alldeles för länge.
Nere på stranden mördade Samir Kuntar pappan och krossade lillflickans huvud med sin gevärskolv, enligt vittnen. Två av hans kamrater sköts av polisen innan de överlevande kunde gripas.
Uppe i lägenheten upptäckte Smadar Haran att tvååringen i hennes famn var död. ”I mitt försök att rädda våra liv kvävde jag henne”, skrev hon många år senare i en tidningsartikel.
Enligt den version av de blodiga händelserna i Nahariya 1979 som berättas av många i Libanon skulle Samir Kuntars grupp egentligen ta israeliska vetenskapsmän till fånga.
Dessa skulle användas för att få gripna palestinier släppta ur fångenskap. Dany och Einat Harans död förklaras med att de kom i vägen för korseld.
Samir Kuntars överlevande stridskamrat släpptes så småningom efter en fångutväxling. Som den ende fängslade libanes som har civilas blod på sina händer har Israel vägrat att släppa Kuntar, trots att Hizbollah försökt få honom utväxlad sedan 1980-talet.
För fyra veckor sedan ändrades den spelplanen i ett svep. Nu hoppas Abdalla Kuntar, frun Suzan Kuntar och deras 12-åriga tvillingpojkar Samer och Sami, att ett frisläppande är nära.
Suzan Kuntar menar att fallet är typiskt för hur brott benämns vid olika namn beroende på vem som drabbas.
– Israelerna kallar alla som gör motstånd för terrorister. Men har ni inte sett hur de bombar ihjäl hela familjer här i Libanon och i Palestina? Varför är inte det terrorism?
Abdalla Kuntar pekar på de senaste nyhetsbilderna som rullar på TV:s nyhetssändningar hemma i vardagsrummet. Hizbollah håller, trots hårt israeliskt bombardemang, ställningarna. Så kommer Hassan Nasrallah att uppfylla sitt löfte, säger han.
Kriget som rasat de senaste fyra veckorna har dödat mer än tusen personer och räknedosan tickar vidare. På frågan om ett frisläppande verkligen är värt alla människoliv som kriget skördat svarar han först att kriget handlar om mycket mer än om hans bror.
Sedan tystnar han. Det blir stället 12-årige sonen Samer som fortsätter:
– Om min farbror visste om att folk dog för att Israel inte vill släppa honom skulle han säkert hellre stanna i fängelset. Det tror jag.
