KARACHI. Min tunga ligger som en tjock luddig vante i munnen. Jag har bränt den på gräddigt te och kan inte prata. Och om jag skulle försöka mig på att säga något så skulle ändå ingen av de tre männen runt bordet reagera. Så det är lika bra att jag är stum.

Jag ser knappt någon av dem heller, eftersom jag har en tunn handbroderad linneschal runt huvudet och bara kan titta rakt fram.

Jag försöker vara stor och modig, men jag är bara liten och ledsen. Hela tiden tänker jag på den lilla familj som åkte moped bredvid oss strax före explosionen. Var de bakom oss när tryckvågen kom, eller kan de ha varit framför? Jag önskar så förtvivlat att den fyraåriga flickan som satt längst fram är oskadd, och att hon fortfarande har sina glitterhårspännen i håret.

Medan jag är tyst pratar istället min brittiske kollega med de två pakistanska männen vid bordet. Det gör han så gärna. Han är precis utsläppt från Oxford och var möjligen bakfull när de gick igenom sista avsnittet om det brittiska imperiet. I Karachi dammar han ivrigt runt i sin farfars handgjorda brogueskor likt en ung Livingstone som har släppts ut för att studera lokalbefolkningen. När han någonstans i svadan lyckas klämma in sitt släktskap med Indiens siste Viceroy håller jag på att smälla av, trots min brända tunga. Då petar jag honom lite på benet med mina ballerinaskor från den nya världen.

Så står en budbärare framför oss och meddelar att chauffören kommer om fem minuter. ”Jaha” säger min kollega vänligt och vänder sig mot honom, ”och varifrån kommer du?”

”Pakistan” svarar mannen lite osäkert.

”Då undrar jag bara” fortsätter engelsmannen, ”is that five Pakistani minutes or is it London time?”

Jag sparkar på min kollega igen, lite hårdare den här gången. En stund senare sitter jag tyst i bilen och hatar staden med sexton miljoner invånare, där vi några dagar tidigare har undvikit en självmordsbombare med några få billängder. Det kan inte finnas någon som helst mening med det, eller med mig heller.

På eftermiddagen gör vi en intervju med Benazir Bhutto och när vi sedan kommer ut på gatan hittar jag ingenting i min väska. Så jag börjar packa ur den för att rensa bort lite trasiga pennor och tuggade tuggummin. Översättaren och min kollega blir uttråkade och försvinner bort mot bilen.

Då är det någon som pickar mig på armen. Det är familjen på mopeden. Det är Fadma, som nu har röda byxor, och hennes mamma och morfar. Jag sliter upp kameran och tar kort på dem för att jag vill vara helt säker på att jag inte har blivit galen på riktigt och att de verkligen står framför mig och inte bara i mitt huvud. Så vet jag med ens varför jag är i Karachi och att inget kan få mig att vara tyst längre.

De begriper inte riktigt allt när jag försöker berätta om hur glad jag är, och jag har ingen aning om vad de försöker säga. Men jag tror att vi menar exakt samma sak, när vi ler och gestikulerar och tar på varandra.

Att livet vinner.