Patrick Dickens har just kastats ut från Namibia, skriftligen stämplad som ett hot mot landets säkerhet. Han låstes in vid gränsen medan bilen söktes igenom. Efter förhör utvisades Dickens på livstid.

–Jag väger 54 kilo och kör en 15 år gammal Fiat Uno. Hur kan jag hota hela Namibias säkerhet? undrar han och visar dokument som bekräftar att han kan dömas till fem års fängelse om han sätter sin fot i landet.

–Jag bad att få tala med högsta chefen vid gränsen, som förklarade att han agerade på order från högsta ort, från regeringen.

Patrick Dickens har nämligen protesterat mot att Namibia gett licens för att 80000 sälungar klubbas och 6000 vuxna sälhannar skjuts. Jaktperioden inleddes i juli och fortsätter fram till november.

Sälarna klubbas för att skotthål skadar skinnet, det blir revor när skinnet garvas och behandlas.

Patrick Dickens leder den sydafrikanska organisationen Seals of Nam och hade tänkt slå upp sitt tält på campingen intill den största sälkolonin på Cape Cross för att fotografera hur kolonin förändras vartefter jakten pågår.

Att fotografera klubbningen är däremot nästan omöjligt. Armésoldater på land och patrullbåtar utanför de tre slaktplatserna Cape Cross, Wolf Bay och Atlas Bay ska förhindra all insyn. Namibia befarar allvarliga konsekvenser för den viktiga turismen.

Safariturismen i nationalparker och privata reservat är en av landets viktigaste inkomstkällor.

Sälkolonin på Cape Cross är också en turistmagnet när det inte ärklubbningssäsong.

–Vi arbetar för en bojkott av Namibia, vad gäller turism, idrott och handel. Det är inte något vi gör med lätt hjärta. Men vi har gång på gång försökt resonera med myndigheterna och bara fått kalla handen, säger Patrick Dickens.

Den namibiske justitieombudsmannen John Walters höll dock i fjol ett möte med organisationer som protesterat. Mötet ledde till en JO-rapport som publicerades i juni. Den utmynnade inte i något förslag om förändringar.

Tidigare var det Kanada som klubbade flest sälar, men i fjol dödades 38000 sälar i Kanada mot 42000 i Namibia. Det är ovanligt att man når upp till hela den tillåtna kvoten.

Namibias fiskeriminister Bernard Esau säger att sälarna tar 700000 ton fisk per år och att jakten skyddar fiskenäringen, särskilt kummelfisket.

EU har förbjudit all import av sälprodukter, men tar huvudparten av sin kummelimport från Namibia.

– Vi tänker fortsätta i samma anda av ansvarsfull hushållning med våra marina resurser, säger fiskeriministern Esau, som i år ökat antalet jaktlicenser för säl från fyra till sex.

Han säger sig vara öppen för dialog med djur- och miljöorganisationer:

– Men de ska inte bara komma med kritik, även med lösningar.

Namibia säljer sina sälskinn till Turkiet och torkade sälpenisar till Kina, där det påstås stimulera sexlusten. En del ben kokas rent från kött och mals till benmjöl, men de flesta kadavren begravs bara i öknen.

Patrick Dickens tror inte på att sälarna förstör fisket.

– Regeringen ökar fiskekvoterna hela tiden. När sedan fångsterna minskar skyller man på sälarna. Det beror snarare på överfiske och global uppvärmning. Fiskstimmen söker sig till djupare och kallare vatten längre ut från kusten.

– Man motiverar också med att säljakten skapar jobb. Argumentet är underligt. Officiellt finns 81 anställda industrin. Vår uppskattning är att det i själva verket är knappt 30 som får jobb.

– Det mesta Namibia tjänat på sälslakten är 4,5 miljoner kronor. I genomsnitt rör det sig om 1,5 miljoner per år, enligt offentliga siffror, från skinn, omega-3-olja och torkade penisar.

Jakten har helt förändrat pälssälens beteende och utbredning.

– Mercury Island i södra Namibia var den nordligaste naturliga kolonin. Men på grund av jakten drar de sig allt längre norrut, ända in i Angola, förklarar Patrick Dickens.

– Pälssälen är mycket rörlig på land och försöker fly när männen kommer med klubborna. Ett slag räcker inte. Det finns videobevis på att ungarna klubbas gång på gång och att de snittas upp medan de fortfarande lever. Eftersom arten lever i kolonier om tusentals djur påverkas hela populationen. Det blir ständig panik under fem månaders klubbning och honorna aborterar sina foster i ren skräck.

Den viktigaste köparen av sälskinn är Namibias honorärkonsul i Turkiet, turk-australiern Hatem Yavuz. Hans pälsfabrik i Istanbul köper årligen in 130000 sälskinn från Namibia, Grönland och Kanada.

–Yavuz köper skinnen för knappt tio kronor styck. Det går åt åtta skinn till en päls, som han sedan säljer för över motsvarande 200000 kronor. De pengarna går inte ens till Namibia, konstaterar Patrick Dickens.