Biskop Andrew Ouma gör en paus i predikan och lyfter händerna mot det brandsvedda taket.

–Kan jag få ett halleluja?

Församlingen är inte sen att svara från sin plats under läktaren, där de har skydd från de sönderbrända takbjälkar som olycksbådande dinglar ned åtta meter ovanför dem. Kyrkan har en avlägsen koppling till president Mwai Kibaki, tillräckligt för att göra den till ett mål för vandalisering. Efter morgonens gudstjänst organiserar biskopen så att församlingen delar med sig till dem som inget har och ber om donationer till kyrkans reparationer. På sitt kontor efteråt ser han trött ut.

–Taket kommer att rasa in när regnperioden kommer. Som ledare försöker jag ingjuta hopp hos dem som kommer hit, men när ingen ser gråter jag. Det är så mycket stress. Nu ber vi för att det inte ska bli mer våld.

Utanför kyrkan står Julius Oluoch, 27. Han deltog under upploppen för tre veckor sedan och idag ska han demonstrera igen.

–Många har skadats och skjutits, men jag är inte rädd för polisen. Det första målet på onsdag blir den här kyrkan. Då kommer vi att förstöra den helt.

Kibera är Nairobis största slum, med över en miljon invånare. De flesta kommer från luo-stammen och röstade på oppositionsledaren Raila Odinga i valet. Här ägde huvudstadens värsta våldsamheter rum efter att Kibaki utropats till president. Tusentals hus brändes till aska och runt hundra människor dödades.

Efter att stämningen lugnat ner sig förra veckan har den börjat stiga igen, sedan Odinga utlyst nya demonstrationer från idag fram till fredag.

Folk vandrar nedför gatan med anspända steg, sysslolösa ungdomar har något vilt i blicken. På väggarna står det klottrat ”No Raila, No Peace” och här och var syns pickupbilar med hela hushåll upptravade på flaken. De som inte är på väg bort snickrar i ruinerna av sina gamla hus och förbereder sig för att demonstrera.

I ett av de skjul som klarat sig står ett femtontal män mellan 20 och 60 år och diskuterar. Sedan valet har de träffats här varje dag för att prata om vad som står i tidningarna och vad som bör hända. Alla är överens om att våldet är fel, men menar att rättvisa måste komma före fred.

–Alla har röstat på förändring och då det inte sker blir folk frust-rerade, säger gruppens ledare Alfred Oleche. Kibaki har stulit makten, han måste avsäga sig den och utlysa omval. Vem som än vinner vill vi ha som president, även om vi helst vill ha Raila Odinga.

Enligt gruppen är situationen idag en helt annan än den vid valfusket 1992, den här gången går det inte att lura befolkningen. Om inte Kibaki avgår blir det revolution.

–Det är vi, de fattiga och oskyldiga, som drabbas, och vi kommer inte att ge oss förrän vi får rättvisa, säger Alfred Oleche. I fem år har vi sett hur folket runt Kibaki har gynnats. Det har varit en stam mot resten. Nu vill vi att makten ska delas.

Bakom de etniska uttryck Kenyas konflikt tar ligger enorma klassklyftor. Politikerna har tillgång till stora resurser, vilka de sedan självständigheten från Storbritannien har använt för att berika sig själva och sina närmsta, framför allt stamfränder. Samtidigt har situationen för den fattiga majoriteten av befolkningen inte förändrats, vilket har lett till en frustration som många politiker har utnyttjat.

Den senaste regeringen var den mest korrupta någonsin, med flera miljarder kronor bortsvindlade, och de allra flesta maktpositionerna tilldelade kikuyustammen. Som vanligt skyddes inga medel för att behålla makten vid valet i december, men kenyanerna hade uppenbarligen fått nog.

När parlamentet återöppnades igår var tre fjärdedelar av ledamöterna nya och dubbelt så många kom från Odingas parti ODM som från Kibakis PNU.

Detta var första gången de två sidorna sågs sedan valet, och anklagelser haglade mellan ledamöterna. Stora delar av staden var belägrad av poliser ifall nya upplopp skulle bryta ut. I Nairobis näst största slum, Mathare, hade oroligheterna redan börjat.

Två pansarfordon med vattensprutor kör snabbt längs gränsen till Mathare. Vägen kantas av åskådare och längre fram stiger rök mot himlen. Uppståndelsen är stor där poliserna stiger av, alla hjälps åt för att släcka husen som står i lågor. Polischefen hävdar att allt startade som en olycka i ett kök, men Sedhaloo Ogada, vars hus blivit totalförstört, säger att eldsvådan var anlagd.

–Jag är ledsen att husen brinner upp, men det här är vårt sätt att protestera. Vi har blivit bestulna på valet och dialog kommer aldrig att fungera.

En lastbil fylld med soldater anländer, folksamlingen börjar bua och skandera: ”ingen Raila, ingen fred”. Situationen exploderar dock aldrig. Sedhaloo Ogada säger att folk sparar sig.

–Det här är bara är uppvärmningen. Demonstrationen imorgon blir den största hittills.

Sedan konflikten startade är två av Mathares fem byar ockuperade. Kikuyu och kamba har drivits därifrån, deras hus bränts eller tagits över av luo.

Wilson Maina bor precis på gränsen till en av dessa byar, och eftersom han är kikuyu är han rädd. Om nätterna sover han ute på gatan för att kunna försvara sin familj. Vid de senaste upploppen lyckades han och de andra kikuyu freda sina bostäder. Idag kan det bli värre. Igår morse låg flygblad utspridda kring kikuyu och kambas bostäder: ”Dags att flytta, hälsningar luo.”

–Nu har vi beväpnat oss, säger Wilson och håller upp en slangbella. Kamba har transporterat in bågar med förgiftade pilar. Jag vill inte slåss, det är inte vår rätt att göra det. Men jag har inget val. Om jag hade någonstans att flytta till skulle jag göra det.

Även om byarna domineras av olika stammar lever alla sida vid sida i slummen. Ofta har kikuyu blivit måltavla för sluminvånare utan annat utlopp för sin frustration. I andra fall har våldet planerats i förväg.

–Politiker betalar arbetslösa ungdomar för att starta upplopp, säger Wilson. Sedan fraktar de dem till strategiska platser med lastbil, där de får 200 shilling (20 kronor) för att kasta sten.

En undersökning av Kenyan Human Rights Commission bekräftar det Wilson säger. Fall har påträffats där både oppositionen och regeringen lejt människor för att skapa kaos. Själva skyller båda sidorna våldet på varandra.

Förra veckan avblåste Raila Odinga de utlysta demonstrationerna efter att Kibaki och PNU öppnat för internationell medling. Sedan dess har EU och USA skärpt tonen mot Kenya. Igår skulle Kofi Annan och hans medlartrio anlända till Nairobi, men då Annan fått influensa skjuts besöket upp några dagar.

Nu hävdar PNU att konflikten måste lösas nationellt och ger inte ODM någon anledning att ställa in tredagarsdemonstrationerna med start idag. Och utan Raila blir det ingen fred.