PORT-AU-PRINCE

En obeveklig sol gassar över den steniga slätten där hundratals tält står i snörräta rader under övervakning av tungt beväpnade FN-soldater. I ett hörn pågår en febril byggverksamhet – men antalet hus som byggts hittills är minimalt.

Jag bevittnade döden och förstörelsen efter jordbävningen i januari och återvände sedan tre månader senare – och nu, tredje gången, frågar alla: Har det hänt något i det stackars landet?

Svaret blir: mycket har hänt. Ändå har inget hänt.

Tiden dämpar chocken och sorgen. Här och där är bråten undanröjd, nybyggda husfasader skiner av blank målarfärg och de utländska företagens inhägnade områden ter sig som oaser intill improviserade tältfyllda ”camps”.

Eller ta det här lägret, Corail-Croix-des-Bouquets. Det iordningsställdes på mark som den haitiska regeringen ställde till förfogande för att bidra till den decentralisering, ut ur det överbefolkade Port-au-Prince, som anses nödvändig för Haitis framtid. En rad nya hus har uppförts och jag tittar in i ett av dem. Väggarna är kala i det enda rummet som Miriam Penel delat av med några vackra skynken.

–Jag tillhörde dem som hade tur, säger hon enkelt.

Det tog sju månader från det att Miriam Penel lämnade jättelägret Pétionville Club, en tidigare nio-håls golfbana i överklassförorten ovan Port-au-Prince, till dess att hon fick sitt nya hem här.

– Jag vet inte vad som skulle få mig tillbaka till Delmas, säger hon om stadsdelen där hon bodde i huvudstaden.

Andra är inte lika nöjda. Det finns inte tillstymmelse till träd och skugga. Enda servicen är latriner, duschkabiner, enkla skolbyggnader, tält med dagligvaror och en samlingslokal i mitten av lägret med upplysningar om de få arbetstillfällen som finns – och om vad man ska göra när orkaner kommer och hur man ska undvika kolerasmitta.

–Folk har inga pengar, säger Géralda Laplanche och Mélizaire Balkys som startat en liten servering men som alltså har svårt att få kunder till riset och bönorna.

Ghislaine Antoine som ammar sin lille son Moises utanför sitt tält säger visserligen att man ”måste vara tålmodig” men också att det sällan erbjuds några sysselsättningsmöjligheter.

Joséph Gérard och vännen Dorilar Andvil en bit bort instämmer sammanbitet att de ”anpassat sig till livet här” minst en timme från centrala Port-au-Prince men att löften om nya jobb aldrig infriats.

I staden, som numera myllrar både dag och kväll, går det inte att komma ifrån känslan att mer av de hopfallna betonghusen borde ha fraktats bort ett år senare och att fler av de över en miljon människor som blev hemlösa skulle ha fått något mer än en nu allt trasigare och smutsigare presenning till skydd mot sol och regn.

Vid FN-toppmötet om Haiti i mars överträffade rika länder varandra med storsinta utfästelser om bidrag och donationer flödade in till de internationella hjälporganisationerna (betydligt mer än till exempelvis översvämningsdrabbade Pakistan). Ungefär 38 procent eller 732 miljoner dollar av de utlovade medlen har utbetalats hittills. Gamla gräl om biståndets effektivitet blossar upp på nytt, liksom klagomål på lapptäcket av internationella hjälporganisationer som egentligen bara är ansvariga inför sina egna högkvarter:

–Alla pratar om koordinering men ingen vill bli koordinerad, säger en luttrad biståndsrepresentant.

Premiärminister Jean-Max Bellerive gick för sin del till motattack i en debattartikel i Miami Herald i början av december, med att haitiska ministerier och myndigheter inte är ”så svaga eller maktlösa som det ofta rapporteras”. De blir ibland konsulterade av sina nya herrar men sällan involverade i hjälpprogrammen – och detta utanförskap i sig bidrar till att det haitiska sociala kittet eroderar.

Haiti har en lång historia fylld av korruption och våld. Det hörs konstateranden om att korruptionen kvarstår, med snårig pappersexercis och mutor i Port-au-Prince hamn; men beträffande våldet blir intrycket att våldsexplosionen i januari avtog – och att det är svårt att veta om det exempelvis förekommer fler våldtäkter nu än förut.

–Tittar vi på de största lägren, de fem–sex med 50000 boende där vi befinner oss permanent, så påstår vi att säkerheten är bättre där än utanför, säger Fredrik Bjerkeborn som är biträdande chef för FN:s polisinsats i Haiti.

Enligt Bjerkeborn sker till och med en inflyttning. Men bilden är en annan, både säkerhetsmässigt och sanitärt, i mindre mer spontant uppkomna läger. FN-polis, med bistånd även från FN:s militär, besöker läger med hög brottslighet och kvinnlig personal anlitas för att se till att sexuellt våld rapporteras.

Till sist: i ett reportage i våras rapporterade jag om invånarna i Morne Lazarre som förvandlats från en medelklassförort till en brant grussluttning mellan de havererade byggnaderna. Här kan meddelas att Jean Roosevelt Augustin byggt färdigt sitt enkla hus och att Solenne Jasmé som redan då sa att man inte kan bo hela livet i tält fått upp både tak och väggar.

Kan man vara hoppfull om Haitis framtid – att det blir ett bättre Haiti som byggs upp i ruinerna?

Inte än, blir svaret. I första hand behövs investeringar som ger jobb, i andra hand infrastruktur som kan få samhället att fungera smidigare och exempelvis lösa upp proppar som får trafiken att stå stilla i timmar.

– Räkna med att åka minst två timmar i förväg, lyder ett råd om avstånd som bara uppgår till högst ett par mil.