- Därinne märks han knappast allt, förklarade Reinfeldt för TT apropå att Zimbabwes diktatoriske president Robert Mugabe närvarar under det två dagar långa toppmötet i ordförandelandet Portugals huvudstad Lissabon.

I stället talade de politiska ledarna från EU och Afrika mycket om exempelvis handels- och utvecklingsfrågor. När det gäller demokrati och frågor som rör mänskliga rättigheter avhandlades givetvis Zimbabwe och Mugabes vanstyre men också andra problemområden som Somalia och Darfurregionen, betonade Reinfeldt.

Ändå är det Mugabe, vars reseförbud inom EU tillfälligt hävts, som uppenbart provocerat mest. Att den 83-årige presidenten via röda mattan fick promenera in i mötesgemenskapen har totalt har dominerat medierapporteringen kring toppmötet.

Den brittiske premiärministern Gordon Browns beslut att bojkotta toppmötet om den zimbabwiske presidenten tilläts närvara har också bidragit till Mugabefixering.

- Mugabe borde skaka galler, inte skaka händer, konstaterade folkpartiets Birgitta Ohlsson som var på plats i Lissabon för att tillsammans med en grupp zimbabwier i exil demonstrera mot Mugabe.

Birgitta Ohlsson sade till TT att hon ansåg att mötesarrangörerna ”var mer än lovligt naiva” om de trodde att Mugabe skulle lyssna på dem.

- Vad är det som får dem att tro att en man som diktatoriskt styrt sitt land, med våld och tortyr, i 27 år plötsligt ska börja lyssna?

Men det är svårt att se vilket val Portugal hade, eftersom Mugabes afrikanska kollegor hade hotat bojkotta mötet om inte den zimbabwiske presidenten också bjöds in.

Till slut blev det sammanlagt 67 stats- och regeringschefer som hörsammade Portugals kallelse till toppmötet och premiärminister José Socrates nästan vädjade till sina gäster när han hälsade dem välkomna:

- Budskapet är att vi inte har någon tid att förlora. Vi måste göra detta toppmöte till ett hoppets fönster, sade han.

Socrates förklarade att han säkert företrädde alla portugiser när han talade om stoltheten över att Lissabon får tjäna som bro mellan Afrika och Europa.

Om mötets ambitioner står sig kan det på söndagen resultera i en ny gemensam EU-Afrikastrategi med en konkret handlingsplan att hålla sig till.

Men vill det sig illa riskerar toppmötet att fastna i ett verbalt skyttegravskrig där gamla koloniala oförrätter ställs mot krav på mänskliga rättigheter- och det ekonomiska samarbete som alla inblandade ytterst hoppas på går om intet.