KAIRO Tisdagens Miljonmarsch mot Mubarak lyckades över förväntan. Mubarak meddelade i ett tv-tal sent på tisdagen att han inte ställer upp för en andra presidentperiod. Det firades i Kairo som början till slutet för en envåldshärskare som styrt med järnhand i 30 år.

Mubarak sade att den folkliga resningen delvis utnyttjats och manipulerats av av politiska krafter som sökt instabilitet genom att bland annat ställa till plundringar och förstörelse.

Vicepresidenten ska inleda en dialog med alla politiska krafter för att se över grundlagen och det politiska systemet för att nå en fredlig maktövergång och för att säkra fredlig utveckling, meddelade presidenten.

– Jag har aldrig haft för avsikt att ställa upp till ännu ett presidentval, förklarade Mubarak vidare.

–Detta är mitt älskade hemland precis som för er. Jag har försvarat detta land och jag kommer att dö här. Jag kommer att dömas av historien för mina förtjänster och brister.

Mubaraks eftergifter firades i går kväll på Tahrirtorget som en delseger för den veckolåänga egyptiska revolutionen. Trots att tågförbindelserna till Kairo stängts av, trots utegångsförbud, trots att internet och sms strypts på det egyptiska mobilnätet sedan flera dagar strömmade människor ur alla samhällsklasser till centrala Kairo på den sjunde dagen av protester.

I detta böljande folkhav hördes ett entydigt budskap:

– Försvinn! Folket vill ha en annan regim. skanderade talkörer timme efter timme. De stannade kvar efter det att utegångsförbudet trätt i kraft. Den fredliga folkfesten höll i sig. De egyptiska medborgarna visade sitt bästa jag. Utan aggressivitet och med enastående beslutsamhet höll de fast vid sitt kompromisslösa krav. Mubarak måste gå.

Något försök att bryta sig igenom militärens barrikader och tåga mot presidentpalatset i Heliopolis långt utanför Karios centrum togs inte. Det blev ingen kaotisk protest. Det blev i stället en mäktig manifestation, där människor sjöng nationalsången och ropade slagord som ”Muslimer och kristna tillsammans i Egypten!”

Den folkresning som spritt sig till Egypten kan – efter Ben Alis fall i Tunisien – leda till en fortsatt förändringsvåg i hela arabvärlden. Det är en region där människor sedan länge tröttnat på att leva under auktoritära, förstelnade och krävande regimer. Det unga Egypten vill som alla andra ha demokrati. Tillsammans med tunisierna visar de vägen för resten av arabvärlden.

På Befrielsetorget, Tahrir, nära Egyptiska museet dansade människor till dånande trummor. Mitt på dagen lade sig många fromma muslimer mitt på gatan för att be, med tidningspapper eller kartongbitar i stället för bönemattor under middagsbönen. Men bara en minoritet deltog i bönen. Åtskiliga egyptier kom fram till SvD:s utsända för att betona att detta inte är en en islamisk revolution utan en folkresning genomkorrupt president, en diktator som de ser som en skam för Egypten. I folkhavet såg jag den liberale, sekuläre ledaren Ayman Nour – som sattes i fängelse sedan han försökt utmana Mubarak i ett riggat presidentval – pressa sig fram bland jublande anhängare. Efter honom kom en klunga från Muslimska brödrasällskapet . I denna revolution finns ingen självklar förgrundsgestalt. Ingen politisk ledare ställde sig högt på någon triibun för ett elda massorna.

Det behövs helt enkelt inte. Elden brinner sedan länge i den egyptiska folksjälen. Att detta måste sluta med att Mubarak avgår, har framstått som självklart för alla – utom för den gamle presidenten från Heliopolis.

Människor trotsade utegångsförbudet i visshet om att armén hade lovat att inte skjuta på sina egna medborgare. I går kväll, en vecka efter protestens inledning, spreds rykten om att Mubarak skulle göra en eftergift, pressad av sina egna och av USA:s president Obama.

Tidigare på dagen var frågan om det skulle krävas med blod innan Mubarak skulle faller. Skulle presidentens rådgivare övertyga honom om att spelat var förlorat. Skulle officerare ta saken i egna händer för at visa att det är viktigare att rädda Egypten än Hosni Mubarak?

Kapitel två i denna revolution oroade inte Wala Ali, en ung kvinnlig läkare som SvD:s utsända träffade mitt i folkhavet.

Nobelpristagaren Muhammed ElBaradei som ledare av en övergångsregering.

- Alla gillar inte honom. Många tycker att han varit borta från Egypten för länge. Men han har god kontakter med världens ledare och kan föra Egyptens talan, säger Wala Ali hoppfullt.

Det här är de ungas revolution, precis som i Tunisien. Aldrig har jag som SvD:s utsända varit med om en sådan folkmassa som på Tharirtorget på tisdagen. Ändå kände jag mig trygg hela tiden och möttes av mängder av hjälpsamma människor. De hoppas att världen nu äntligen skulle lyssna på de vanliga egyptierna.