På Kondeletorget i Kisumu, västra Kenya, står en bensintank och brinner. 300 demonstranter har just sjungande börjat gå därifrån in mot stan.

Kvistar bryts från träden för att vaja över demonstranternas huvuden, och tåget tar alltmer formen av en triumfmarsch. Det tillåts komma närmare stadscentrum än det gjort de två före- gående dagarna. Sedan bolmar tårgasmolnen upp, gevärsknallar ljuder och kvar på gatan står endast två häpna getter.

Två timmar senare har vägen spärrats, på minst sex ställen, av nedrivna telefonkiosker och brinnande däck.

Kisumu, Kenyas tredje största stad, ligger i Nyanza, luostammen och oppositionsledaren Raila Odingas hemvist. Då valkommissionen den 30 december annonserade att oppositionen förlorat presidentvalet drabbades staden av värre förödelse än de flesta andra ställen i landet.

Idag är Kisumu en spökstad. De affärer som inte bränts upp har blivit plundrade och stängts igen. Butiksinnehavarna som drabbats är antingen asiater, vilka många uppfattar som rasister, eller medlemmar av president Mwai Kibakis kikuyustam.

För att komma till den närliggande staden Eldoret, också drabbad av omfattande upplopp, måste man passera ett fyrtiotal vägbarrikader. Vägen kallas ”dödens väg”, sedan många människor med fel stamtillhörighet fått sätta livet till. Resenärer i området ställer nu fram foton på Raila Odinga i vindrutan för att visa att de tillhör rätt sida, eller kilar fast en kvist längst fram på bilen, eller cykeln.

Oppositionens tredagarsdemonstrationer, som inleddes i onsdags, attraherade inte lika många deltagare som sist. Många stannade hemma på grund av förrförra veckans våldsamheter. Plundringen och vandaliseringen blev begränsad, men de i flesta fall fredliga demonstrationerna präglades istället av polisvåld.

Tårgas har skjutits in i bostadshus och den första dagen sköts fyra människor ihjäl i Kisumu, bland annat en 13-åring. I torsdags spreds polisens användande av skarpa skott vilket skördade offer i hela landet. Detta var förmodligen en av orsakerna till att fredagens protester blev lugnare, även om dödssiffran för gårdagens demonstrationer steg till åtminstone 13 i hela landet.

Niva Ndubi, 9 år, lekte framför sitt hus i torsdags eftermiddag, medan hennes mamma Judit Naliaka satt och vek ihop kläder i dörröppningen. På en väg ett par hundra meter bakom deras hus brände en grupp unga män däck och ropade slagord. Efter ett tag anlände polisen och stormade emot dem, skjutandes. Ett av skotten gick rakt igenom plåtväggen i Nivas hus, och träffade hennes mamma i ryggen. Hon avled omedelbart.

–Jag sprang så fort jag kunde då jag såg att min mamma blivit träffad, säger Niva. De fortsatte att skjuta långt efteråt.

Konflikten efter Kenyas presidentval har drabbat Östafrikas ekonomi hårt, då många länder är beroende av Kenyas kommunikationsnät inte minst för bensin. I västra Kenya har grannländernas inblandning varit extra tydlig. Bland kravallpolisen i bland annat Kisumu, har soldater från Uganda noterats. Ofta är det de, soldater med stor krigsvana, som anklagats för beskjutning av oskyldiga och till och med våldtäkter i slummen. De kenyanska polisernas omdömeslösa handlingar förklarar många kenyaner istället med uttråkning.

–De tar det här på skämt, säger en demonstrant i Kisumu, just efter att en polisofficer lojt kastat in en tårgasbehållare i en folksamling.

Folket som demonstrerat sedan i onsdags tar däremot sin sak på yttersta allvar. I Kisumu gäller inte längre bara ”no Raila, no peace”. På gatan ges löften om ingen skola, inget bröllop, inget sex om inte Odinga vinner. Alla löften kanske inte stämmer. Men det råder ingen tvekan om att både Odinga och Kibaki ligger illa till ifall de skulle vika sig i landets maktkamp.

–Om han skulle ge sig? Då är han inte välkommen hit längre. Han skulle dö, säger en av demonstranterna.

Internationella påtryckningar inriktar sig nu på att få de båda kenyanska ledarna att dela på makten. Frågan är hur den pressen väger mot folkets.