Min första natt i Haiti sov jag under stjärnorna, precis som hundra- tusentals haitier. Privatvillan hade sprickor i väggarna och tavlan med frihetshjälten Toussaint Louverture låg med trasigt glas på golvet.

Uppe på terrassen kunde jag av mangoträden och rasslet i palmkronorna ana hur det natursköna landet skulle kunna ha utvecklats. Men friden stördes, fast det var mycket välkommet, av dånet från luftbron av mäktiga Herculesplan som landade med förnödenheter.

I Port-au-Prince, en av världens ökända städer, har nöden länge varit påtaglig med människor som förtvivlat rotade i sophögar efter något att äta. Nu är staden smärtsam att bevittna – inte ens de förmögna uppe i det svalkigare Pétionville skonades denna gång. Kvarter efter kvarter förvandlades till betong-smulor och alla vitala inrättningar i ett fungerande samhälle förblir mer eller mindre stängda.

Det amerikanska hangarfartyget USS Carl Vinson skymtar som en grå skugga en bra bit från hamnen i Port-au-Prince men ändå tydligt nog för att man ska förstå att amerikanerna har kommit som så många gånger förr. Påståendet att president René Préval börjar ta kontrollen efter palatsets kollaps verkar osannolikt. Han må ha upprättat tillfälligt högkvarter och någon minister har uttalat sig offentligt, men det är USA, och i viss mån FN, som styr och det oroar haitierna.

–Landet är förstört. Vi har förlorat vår identitet. Andra tar över. Mer vill jag inte säga, fastslår Phadoux Amicial som är administratör på ett av de stora sjukhusen.

Haitierna har i generationer tvingats anpassa sig till en tillvaro som präglats av fattigdom, korruption, sjukdom, klasskillnader, polisvåld, kriminalitet, statskupper, drogsmuggling, grymma diktatorer, den store grannens underrättelsetjänst CIA:s dolda hand.

Det brukar sägas att haitier är starka men räcker det till nu?

–Bara för att leva och bo här måste man vara stark, svarar Kathia Isidore medan hon späder ut soppan hon lagar till över öppen eld med några skopor vatten.

Släktingar sluter snabbt upp vid staketet utanför den dammiga parken mitt i staden där familjen slagit läger tillsammans med oräkneliga andra. Allt eftersom dagarna går söker sig folk mer och mer till någon de hoppas kanske kan hjälpa – jag känner ett ryck i min t-shirt, får syn på en hand som pekar mot en tom mage eller känner att någon blir hotfullt närgången.

I kön utanför den amerikanska ambassadens oskadda massiva fort håller en del upp sina amerikanska pass som en sköld. Andra har tagit med sig resväskor trots att det kan dröja dagar, om inte veckor, innan evakueringen av amerikanska medborgare är klar.

–Man måste föreställa sig att man kan tro på en framtid. Annars måste man utvandra men då krävs pengar, säger Romain Steeve, en av alla unga män som hade svårt att få arbete före jordbävningen och knappast lär hitta något nu.

Ett människoliv har aldrig varit värt särskilt mycket här, fastän slavarna gjorde den franska kolonin Saint Domingue till den rikaste i hela Karibien. Arvet från kolonial-perioden från 1625 till självständigheten 1804 präglar Haitis historia. Den blodiga frihetskampen, som följde på de amerikanska och franska revolutionerna, blev en första signal om självständighetskrav i Asien och Afrika.

När de franska plantageägarna drivits ut ställde de krav på skadestånd för att erkänna den första svarta republiken, som också var den andra republiken på västra halvklotet. Beloppet 150 miljoner guldfrancs skulle enligt nutida uppskattningar motsvara över 20 miljarder dollar. Det tog 100 år att beta av skulden och den nya nationen motarbetades av såväl USA som Vatikanen.

I USA:s fall fortsatte beslutsfattarna att dirigera Haiti. Först när marinkåren ockuperade ön från 1915 till 1934, och, sedan när Bill Clinton beordrade skydd för att den förste folkvalde presidenten Jean-Bertrand Aristide skulle få tillbaka presidentposten 1994. Enligt samma USA-skeptiska historieskrivning var diktatorsfamiljen Duvaliers skräckinjagande milis, ”tonton macoutes”, utrustad med amerikanska vapen, och CIA på olika sätt inblandade i de skumma intriger som omger narkotikasmugglingen från Colombia via karibiska vatten till den amerikanska västkusten.

Till dessa grundläggande faktorer ska läggas en svag ekonomi, intelligentian i landsflykt, en korrupt elit och kopplingar mellan styrande och polis med terrorisering av underklassen. Under de senaste årtiondenas globalisering och export av jobb till Asien har Haiti hamnat ännu längre efter.

Det fanns tecken på att Haiti följde med i it-revolutionen, som radiostationers webbsidor, men där stannade tiden den 12 januari. Inget har kunnat uppdateras sedan dess, vilket är symboliskt nog slutpunkten för en ovanligt stabil period. Synerna kanske var desamma den 11 januari men nu bidrar de ännu mer till hopplösheten – som den lilla flodfåran där människor tvättar kläder intill grisar, som bara vaknar till om någon av de leriga stadsjeeparna tutar på en olycksbroder som fastnat när han försökt slira uppför slänten.

Ägarna träder försiktigtvis in genom dörrarna om inte husen blev fullständigt mosade:

–Vi hade bott här i 16 år. Jag vet inte vad som ska hända med skolan. Framtiden, nej, den tror jag inte så mycket på längre, säger Anglade Marie Jaelle som hjälper föräldrarna att söka igenom hemmet vars väggar lutar betänkligt.

Parlamentsval skulle ha hållits inom kort i Haiti och sådana kan förstås inte genomföras. FN skulle ha övervakat och här kan nämnas att FN i sina vita fordon och blå hjälmar inte är så populärt. ”Inget har blivit bättre sedan de kom”, säger någon.

Om en enda replik ska sammanfatta tiden efter den 12 januari klockan 16.53 lyder den:

–Vi har inget längre.

Tyvärr väntas en företeelse haitier levt med i överflöd, våld, tillta med extra nervös oro för de 3000 grovt kriminella som rymde när centralfängelset rasade ihop. Varken polis eller domstolar fungerar och om kvällarna är det mörkare än någonsin.

Men en sak är alla haitier ense om, med adress till världens medier: Sluta stämpla oss som ”det fattigaste landet på västra halvklotet”, det finns mer att säga om vår rika kultur och historia.

För tillfället är det bara vädrets makter som är välvilliga mot Haiti. Några större regn- väder eller stormar väntas inte inom den närmaste tiden i denna del av Karibien. Haitierna slipper i alla fall gyttja, sörja, pölar och mer myggor än vanligt – men risken för fler efterskalv, som det kraftiga i onsdags, kvarstår.

Det sägs att haitier är starka. Men räcker det denna gång? Man måste föreställa sig att man kan tro på framtiden, säger Romain Steeve, en av många unga med hoppet som enda tillgång. Text karin henriksson