Övriga utländska styrkor följer efter och enligt ”tidtabellen” ska Afghanistan från 2014 ensamt ha ansvaret för säkerheten i hela landet. Det mesta talar för att fortsatt krig, kaos och ett än svårare vardagsliv väntar för den vanlige afghanen.

Mohammad Naim Dindar är generalsekreterare för Afghanska Röda halvmånen – en hjälporganisation med 1600 anställda och 46000 frivilliga som samarbetar intimt med Röda korset – och han har ett djupt perspektiv på utvecklingen. Under en snabbvisit i Sverige talar han om hur den entusiasm som fanns i landet när de USA-ledda styrkorna drev bort talibanerna från makten hösten 2001 har ersatts av pessimism och misstro. Framtidstron bleknar än mer vid tanke på att de utländska styrkorna ska försvinna.

– Många känner oro och skräck för den kommande utvecklingen. Det handlar om säkerhet, men också om att det internationella ekonomiska stödet dramatiskt kommer att minska och även inkomster från de utländska styrkornas närvaro försvinner. En redan hög arbetslöshet blir än större, säger Mohammad Naim Dindar.

Under ett samtal med SvD berättar han att omkring tre miljoner afghaner fortfarande lever som flyktingar utomlands och att 670000 är internflyktingar, människor som inte längre kan bo kvar hemma på grund av den laglöshet som följer i krigets spår.

– Regeringen har inte alls levt upp till förväntningarna. Den vanlige afghanen kan inte med egna ögon se en klar förbättring och i förhållande till de pengar som kommit in i landet är förändringarna inte alls tillräckliga. Korruptionen ökar i stället för att minska. Det spelar ingen roll hur många antikorruptionsgrupper regeringen tillsätter, det blir bara värre, fortsätter Mohammad Naim Dindar.

Visst finns det positiva tecken på att det är ett annorlunda Afghanistan i dag jämfört med för tio år sedan. Sju miljoner afghaner går i skola och det är i dag i de flesta provinser naturligt att även flickorna studerar. Det har skett en attitydförändring i hela samhället till att studera, numera vet många vuxna att en bra skolutbildning för barnen ofta är ett bra sätt att trygga familjens försörjning.

Det har också skett en viktig modernisering av myndigheternas sätt att arbeta. Mohammad Naim Dindar minns att det bara fanns tre datorer när han 2002 arbetade på finansministeriet och hur han och medarbetare tvingades åka från Kabul till Pakistan eller Indien för att ringa viktiga utlandssamtal.

– I dag finns det en mobil i de flesta familjer, säger han.

Trots vissa förbättringar är det ingen optimism i Dindars röst. Pessimismen hörs också tydligt hos Anders Fänge, som nyligen flyttat hem till Sverige efter att under många år varit Svenska Afghanistankommitténs platschef. Fänge kom till Afghanistan redan 1981 och är en av de mest respekterade Afghanistankännarna.

– Jag är, utan tvekan, mer pessimistisk i dag än jag var för fem år sedan. Då fanns fortfarande hopp om en relativt säker framtid, men de utsikterna är betydligt mindre i dag. Väsentliga bitar har gått bakåt, säger Anders Fänge och talar om den omfattande korruption som genom- syrar både det ekonomiska livet och rättssystemet.

Fänge ställer frågan om det internationella samfundet med USA i spetsen har tagit beslutet att dra sig ur Afghanistan 2014 efter en solid analys om att afghanerna själva ska klara av ansvaret för säkerheten eller om att man insett att ”vi klarar inte av det här”.

Fänges eget svar är det sistnämnda alternativet och det är också en bild som stärks av SvD:s egna intryck, senast under en reportageresa i provinserna runt huvudstaden Kabul och runt Mazaar-e-Sharif i slutet av förra året. Såväl internationella hjälparbetare som afghanerna själva vittnade om hur korruptionen helt undergrävt förtroendet för regeringen.

– Men majoriteten av det afghanska folket vill ha en fungerande stat, säger Anders Fänge och Mohammad Naim Dindar håller med:

– Det afghanska folket är dödligt trötta på kriget och vill bara ha fred, säger Dindar.

Avgörande är dock att det i dag finns alltför många män i nyckelpositioner som inte vill ha en fungerande stat. Tjänstemännen har sin huvudsakliga inkomst från korruptionen, alla som är inblandade i miljardindustrin kring narkotika vill kunna fortsätta som i dag och krigsherrar med makt i sina hemprovinser har heller ingen önskan om en stark centralmakt.

President Hamid Karzai har visserligen inlett ”fredsförhandlingar” med talibanerna, men i praktiken finns inte mycket hopp för att detta ska kunna ge en varaktig fred. Kriget kommer att fortsätta – och inom några år med det internationella samfundet tillbaka på åskådarplats.