Escuela de Mecánica de la Armada (Marinens tekniska skola) står det ovanför den pampiga, vita entrébyggnaden. Det förkortas ESMA – ett namn som sänder kalla kårar längs ryggraden hos miljoner argentinare.

Inbäddad i grönska och blommande hibiskus ligger den gamla officersmässen. Under juntatiden (1976–1983) fungerade den som en hemlig tortyrcentral i militärens ”smutsiga krig” – som det kom att kallas – mot vänstern. Hit fördes 5000 människor, ”rojos” (rödingar), enligt militären. Bara drygt 200 överlevde.

–Det fanns över 500 sådana här hemliga läger i hela Argentina. I dag har ett 20-tal omvandlats till minnesplatser, berättar Pablo Vialatte, som guidar oss runt på ex-ESMA i norra Buenos Aires.

Mitt emot på Avenida del Libertador reser sig höga bostadshus. Men ingen granne visste då vad som pågick bakom de vita väggarna med röda tegelknutar på andra sidan den brusande avenyn. Eller vilka som satt i de Ford Falcon, dödspatrullernas tjänstebilar, som passerade grindarna.

År 2004 förvandlades hela ESMA – 19 hektar park och militära byggnader – till ett område vigt åt mänskliga rättigheter och minnet av diktaturårens statsterrorism. President Néstor Kirchner, från Peronistpartiets vänsterflygel, stod bakom initiativet.

Nu hålls guidade turer genom de hus där tusentals människor plågades systematiskt och sadistiskt under mer än sju år. Många av kvinnorna blev våldtagna, gång på gång. Vialatte tar oss till byggnadens källare: ett stort, tomt rum med nakna glödlampor och små gallerfönster upptill.

–Här gick en korridor som ledde fram till tortyrkamrarna, 4–5 stycken, längst in. Det var hit som de kidnappade fördes först – för att torteras med el... i flera timmar... Man ville få dem att tala innan deras kamrater förstått att de hade gripits.

Här fanns också en matsal, vaktrum, toa, sjukrum och ett fotolabb – allt enligt de som överlevt och kunnat berätta.

Ombord på flygplanen fick de ytterligare en dos pentothal innan de slängdes levande i Rio de la Plata eller i Atlanten.

Pablo Vialatte, guide på det tidigare utrotningslägret ESMA i norra Buenos Aires

Efter tortyren fördes fångarna upp till vinden. Den kallades ”capucha” (huva) eftersom alla tvingades bära en tygpåse över huvudet. Så fångarna såg inget, och de fick inte tala med varandra. Där låg de sida vid sida, med plank emellan – ”som i en likkista, i ensamhet och dödsskräck”, vittnar en överlevare. Några var där i månader, andra i flera år. Men de flesta bara några dagar; det här var en genomgångsplats, ett utrotningsläger.

–Onsdagarna var ”förflyttningsdag”. Fångar som ropades upp – med nummer, aldrig namn – skulle överföras till ett vanligt fängelse, ljög de, berättar Pablo Vialatte.

Men det var en dödsdom. I huva, hand- och fotbojor fördes de ner till källaren, där en läkare injicerade pentothal, ett snabbverkande sömn- och bedövningsmedel. Sedan sattes de på lastbilar och kördes till Aeroparque och Ezeiza, två flygplatser.

–Ombord på flygplanen fick de ytterligare en dos pentothal innan de slängdes levande i Rio de la Plata eller i Atlanten. Detta var veckorutinen här på ESMA, metoden för ”försvinnande”.

Gravida kvinnor fick respit – tills de hade fött. Cirka 35 barn föddes på ESMA; flera av dem lämnades bort till militärer och regimtrogna civila.

–I hela landet var det cirka 500 barn, födda i fångenskap, som adopterades bort. Hittills har 105 av dessa fått veta sin verkliga identitet, via dna-prov. Det har varit oerhört smärtsamt för dem, berättar Vialatte.

Ingen av alla dem som var vakter, torterare eller befäl på ESMA har berättat vad de såg eller deltog i för drygt 30 år sedan. En ”tystnadens pakt” råder. Ändå sitter nu över 250 i fängelse för alla dessa övergrepp. Och 800 till väntar på rättegång – i häkte eller än så länge i frihet.

Det finns två huvudorsaker: att president Néstor Kirchner och kongressen (2003) och Högsta domstolen (2005) lyckades upphäva de två amnestilagar – ”Glömskans lagar” – som gav straffrihet till juntaledarna och deras hantlangare. Och att det finns tillräckligt många som överlevde och som kan vittna.

Blanca Firpo är en av dem; honvar 27 år när hon kidnappades i mars 1979 och kördes till ESMA.

– När jag låg fastspänd i sängen helt naken började tortyren, redan första dagen, berättar hon när vi träffas i Buenos Aires.

Blanca, som bor i Nyköping sedan 1983, har kommit till Argentina för att vittna mot sina gamla plågoandar. Hon är en av de drygt 200 som kom levande ut från ESMA, där hon satt i nästan ett år, som fånge nr 297. Där fick hon städa och servera mat i rummet närmast tortyrkamrarna. Ibland fick hon ta hand om kidnappade barn medan deras föräldrar blev torterade.

– Att dagligen höra dessa skrik var också en tortyr. Jag vet fortfarande inte varför jag inte blev tokig, suckar hon.

Men sviterna efter tiden på ESMA gör att hon numera måste gå med krycka.

Carlos Lordkipanidse hade också ”tur”; han släpptes efter två och ett halvt år av tortyr och tvångsarbete.

– Jag var fotograf, så mig hade de nytta av. Det var nog därför som jag fick leva och utföra slavarbete – som judarna i nazisternas läger.

Han jobbade i ESMA:s källare med att förfalska id-kort och andra dokument som marinens dödspatruller använde i sina operationer. Därför såg han många av de som nu står inför rätta, däribland kapten Jorge Acosta, kallad ”El Tigre”, och kapten Alfredo Astiz, känd som ”Den blonde dödsängeln”.

Med hjälp av lögner och ett falskt id-kort nästlade sig Astiz in bland Mödrarna på Plaza de Mayo, en grupp kvinnor som krävde svar på vad som hade hänt deras försvunna söner och döttrar. Detta ledde till att tre av kvinnorna kidnappades och mördades 1977; två franska nunnor mötte samma öde.

Det var också Astiz som kidnappade den svenska tonåringen Dagmar Hagelin samma år. Carlos Lordkipanidse såg bilder på henne – och på nunnorna – i ESMA:s fotoarkiv.

Carlos, som bodde i Sverige i tio år, har vittnat i flera rättegångar redan: både i Argentina och utomlands. Men för Blanca blir detta första gången.

– Det blir säkert obehagligt att se dessa typer igen. Men samtidigt skönt att se dem på de åtalades bänk efter alla dessa år, säger hon.

Carlos var aktiv i Montoneros, peroniströrelsens väpnade vänstergerilla. Han kidnappades på en gata i Buenos Aires i november 1978. Då var han 26 år. Bara en timme tidigare hade hans fru och deras nyfödde son gripits inte långt därifrån. I huva och handklovar kördes de till ESMA, men det visste de inte då.

– Jag fördes direkt ner i källaren, där jag spändes fast på en järnsäng. Där började de slå mig med påkar. Samtidigt kunde jag tydligt höra min frus skrik när hon torterades i rummet intill.

De tog av honom huvan och han kunde se fyra män, bland annat Astiz och ”Tigern” Acosta. Denne höll Carlos lille son, 20 dagar gammal, hängande i fötterna och sa: ”Om du inte talar så spräcker vi hans skalle mot golvet”. Sedan lade de pojken på Carlos mage och Acosta började föra en elektrod över Carlos armar…

– Samtidigt spelade de Abba-låtar på högsta volym. Medan torterarna skrek i munnen på varandra.

Nu möts de snart igen, i rättssalen.

Förhalningar, sjukintyg, överklaganden och andra juridiska finter gjorde att den första ESMA-rättegången – med 18 åtalade – tog över två år. Den här gången står över 60 militärer, poliser och civila inför rätta, bland andra Astiz och Acosta i fallet Dagmar Hagelin. Och mer än 600 vittnen ska höras.

– Men alla vittnesmål och dokument från den förra ESMA-rättegången finns inspelade och datoriserade. Och kan användas i den nya. Det hjälper oss mycket, säger Carlos Lordkipanidse, vars fru och son också kom levande ut ur skräckens hus, ESMA.