Skandalomsusade, respekterade, utskällda, hyllade, ignorerade. Kungahusen i Europa väcker många känslor. Men två saker har de gemensamt: de är relativt stabila och kungliga gifter sig allt oftare med kvinnor och män av folket.

–Opinionen för monarki ligger stadigt kring 60–70 procent i Europas kungadömen. Så länge de är ceremoniella företrädare utan politisk makt har republikanerna svårt att argumentera för ett avskaffande, säger Cecilia Åse, statsvetare vid Stockholms univer- sitet som skrivit boken Monarkins makt.

Men sinsemellan är kungahusen ganska olika. De nordiska har mest gemensamt och umgås förhållandevis mycket. Starkaste relationen har kung Carl Gustaf och danska drottningen Margrethe. De är kusiner och träffas ofta på somrarna. Danska kronprinsen Frede- rik och kronprinsessan Victoria har också starka band och Victoria uppskattar hans hustru Mary. Sedan barnsben är Victoria också god vän med norska prinsessan Märtha Louise.

Trots flera skandaler ses de nordiska kungahusen som rekorderliga och skötsamma. Norska kronprinsessan Mette-Marits trassliga bakgrund är omstridd, Märtha Louises hetlevrade man Ari Behn har blivit kungahusets svarta får, danska prins Joachim har levt ett stökigt liv och skriverier har förekommit om svenska Madeleine som partyprinsessan och prins Carl Philips 100000-kronors champagne- kalas.

–Monarkin i Norge hade en dålig period med två kontroversiella äktenskap. Stödet för kungahuset sjönk ett tag till 50 procent. Men Mette-Marit klarade att uppfylla rollen som kronprinsessa. Den ständigt rasande Ari Behn ses inte längre som del av kungafamiljen. Han är därmed ingen belastning utan mest en komisk figur. Men populariteten kommer aldrig upp i 90 procent igen, säger Carl-Erik Grimstad, norsk statsvetare och tidigare chef vid norska hovet.

Annat är det med brittiska kungahuset och furstendömet Monaco. De hör inte till de mest välartade och sedesamma, även om ett visst lugn lagt sig de senaste åren och drottning Elisabeth kommit över sitt annus horribilis 1992. Prinsessan Dianas kaotiska kärleksliv och tragiska slut följdes av kontroverser kring prins Charles val av Camilla Parker-Bowles som livskamrat och prins Harrys eskapader. Prins Harry är brittiska monarkins bad boy som attackerat fotografer, klätt sig i naziuniform och varit inblandad i fylle- slag och regelrätta slagsmål. Hans räddning tycks ha varit tio månader i Afghanistan, som lett till att han nu hyllas som krigshjälte.

Monaco har också haft sin beskärda del av skandaler och tragedier. Prinsessan Stephanie levde i flera år vilt partyliv, skaffade barn med tidigare livvakter, gifte sig med en cirkusakrobat i tio månader och blev till sist goodwill-ambassadör för FN:s aidsprogram. Prinsessan Caroline miste maken i en våldsam båtolycka och kronprins Albert har avlat två utomäktenskapliga barn (Alexandra och Jazmin) med en flygvärdinna från Togo respektive en servitris från Kalifornien. Nu lever Albert med en tidigare OS-simmerska från Sydafrika och hela furstendömet väntar otåligt på äktenskap och tronarvingar.

–För mycket skandaler fläckar ämbetet. Dianas tragiska prinsessaga grep en hel värld som också färgat prins Charles, och hans relation med Parker-Bowles ses inte på alla håll med blida ögon. En kungamedlem måste vara ett gott föredöme, ha värdighet och inte vara en allmän slarver, säger Henrik S Järrel, tidigare moderat politiker som under sin tid i riksdagen bildade ett rojalistiskt nätverk där.

Men vilken roll har egentligen kunglig- heterna idag? Bortsett från Liechtenstein och i viss mån Nederländerna har Europas monarkier ingen politisk makt. I Sverige avskaffades kungens formella makt (skriva under lagar, vara överbefälhavare, utse regeringsbildare) av Torekovskompromissen 1974, som enligt Olof Palme reducerade monarkin till en plym. Är monarkierna enbart prydnadsfjädrar?

–Nej, de har ofta stor betydelse i samhällena genom ett slags exemplets makt. De bör bemöda sig om att vara goda föredömen, och kan använda sin samhällsställning för att påverka opinionen i god riktning när det gäller sådant som barn, miljö, kultur och vetenskap, säger Henrik S Järrel.

–Prins Charles argumenterar mot modern arkitektur medan nordiska kungligheter håller sig till politiskt korrekta ämnen som global uppvärmning och sjuka barn. De skulle aldrig ge sig in på verkligt brännheta frågor som gäller integration, exempelvis förbud mot heltäckande slöja. Det är rena minfältet. Det är ju ganska oproblematiskt att stå på en båt i Svalbard och förfära sig över att isen smälter. Tandlöst kan tyckas, men ändå värde- fullt, säger Carl-Erik Grimstad.

Cecilia Åse påpekar i sin bok att kungahusens ceremonier och framträdanden befäster en känsla av nationell gemenskap. Kungens bild på frimärken, mynt, vykort och kungafamiljens närvaro på Nobelfesten är ett slags bakgrundsbrus som bildar en svensk nationalkänsla.

–Därmed har monarkin en stor symbolisk och nationell betydelse. Den nationella identiteten är viktig i en alltmer globaliserad värld, säger Cecilia Åse.

Är den nationella identiteten verkligen så viktig med det europeiska och globala integrationsarbete som pågår? frågar Carl-Erik Grimstad retoriskt. Han anser å sin sida att Europas kungahus blivit celebritetskulturer.

–De är underhållningsmonarkier i massmediekulturen. Därmed sker en utarmning av värdigheten och det som upplevs som kungligt, säger han.

Det håller inte Sten Hedman, monarki- expert och tidigare redaktör för Se&Hör,med om. Han anser att svenske kungens roll utvecklats mycket och att han spelar en viktig roll för svenskt näringsliv i flera industrisatsningar. Henrik S Järrel tar å sin sida kungens tal efter tsunamin som exempel på när monarkin kan spela en nationellt enande symbol ovanför politisken dagsträtor.

I Nederländerna har drottning Beatrix dock fortfarande stark formell makt och utser bland annat premiärministrar och skriver under lagar. Men kungahuset är även omstritt på grund av kronprins Willem-Alexanders och prinsessan Máximas vidlyftiga liv. Nyligen sålde paret en lyxbostad i Mocam-bique efter negativ publicitet om korruption, miljöskador och bristande fördelar för lokalbefolkningen. Dessutom var det bråk om Máximas pappa (jordbruksminister under Argentinas juntaår) som förbjöds komma till parets bröllop 2002, berättar Sten Hedman.

–Nu har kronprinsparet köpt en massa mark i Argentina, nära ranchen de tidigare köpt. Det ses som slöseri med pengar, en omdömeslös extravagans även om holländska kungahuset är stormrikt, säger Sten Hedman.

Även i furstendömet Liechtenstein är maktfrågan kontroversiell. För några år sedan hotade Hans Adam, ifrån sitt 1300-talsslott på en klipphylla, att flytta till Österrike om hans konstitutionsförslag inte antogs: rätt att upplösa regeringen, godkänna landets domare och stoppa lagar. Han vann och fick mer makt än någon annan monark i Europa. Europarådet har varnat för att prinsens utökade makt är ett allvarligt steg tillbaka, och håller ett vakande öga på Liechtensteins demokrati.

De mest stillsamma och i vissa fall tråkiga monarkierna i Europa ärSpanien, Belgien och storhertigdömet Luxemburg. En ny frisk fläkt i spanska kungahuset är tv-journalisten Letizia som 2004 gifte sig med kronprins Felipe, och som sägs konkurrera frenetiskt med Carla Bruni om platsen som världens mest välklädda kvinna.

–Kungahuset i Spanien är populärt. Spanjorerna gillar sina kungligheter, trots den bräckliga historien med Franco. De glittrar, är bildmässiga och har vackra barn. Men belgiska kungahuset är urtråkigt och gör inget kul. Och Luxemburg är ett slags division II utan spännande inslag, säger Sten Hedman.

Intressant nog, tillägger han, pågår en diskussion i flera europeiska monarkier om att regenten ska abdikera till förmån för den yngre tronföljaren.

–Drottning Margrethe har antytt att Frederik inte ska vara för gammal när han intar tronen. Många undrar också om Charles ska lämna över till William direkt. Svenske kungen har sagt tydligt nej till att abdikera vid 67. Med tanke på hur långlivade Bernadottarna är kan Victoria vara uppåt 60 innan hon blir drottning, säger Sten Hedman.

En trend är monarkiexperterna överens om: Europas kungligheter gifter sig alltmer med män och kvinnor av folket. Det är nästan slut med den riskfyllda inaveln. Prins Haakon och Mette-Marit, prinsessan Märta Louise och Ari Behn, prins Frederik och Mary Donaldson, prins Joachim och Marie Cavallier, prins Felipe och Letizia, prins William och Kate Middleton, Victoria och Madeleine med Daniel Westling och Jonas Bergström …

–Man ska i och för sig välja den som hjärtat klappar för. Samtidigt kan man inte blunda för att med många ”ofrälse” urtunnas till sist den kungliga glansen. Kungafamiljerna blir väldigt vardagliga och den ursprungliga originaliteten kommer bort. Victoria är redan halvt kunglig och får hon barn med Daniel blir de bara kvartskungliga. Samma sak med Madeleine. Gränsen mellan ett folkigt kungahus och ett kungligt folk är inte lätt att avgöra, konstaterar Henrik S Järrel.

Vissa kungahus har gift sig med blått eller grevligt blod, som drottning Margrethe och drottning Elisabeth, tillägger han.

–Men Daniel från Ockelbo har inget grevligt blod. Man kan undra över vitsen och överlevnadskraften med ärvda monarkier på sikt, om den ursprungliga ätten tunnas ut med ”ofrälse” för varje generation, säger han.

–Monarkierna som statsskick är på väg bort. De är trots allt odemokratiska och inte populära som de en gång var. I Norge har populariteten sjunkit från 90 till 60-70 procent på ett par årtionden. För ett politiskt parti hade ett sådant opinionsras varit ytterst allvarligt, konstaterar Carl-Erik Grimstad.

nyheter@svd.se

Med två kommande prinsessbröllop är kungahuset i fokus under året. Men hur står det till med monarkierna i vår omnejd? SvD tittar på vilken roll de har i det moderna Europa .