En ung tjej stoppar SvD:s utsända på gatan och frågar om vi är journalister.

–Akta er, gå inte nära Tahrir, säger hon.

Rädslan lyser ur hennes ögon.

–Att vara utlänning och journalist är den värsta tänkbara kombinationen just nu.

Hon har europeiska vänner som sitter fast i en lägenhet i centrala Kairo. Egentligen hade de tänkt flyga hem i går, men deras portvakt har förbjudit dem att visa sig på gatan. Han säger att de riskerar att bli dödade om de visar sig där.

Tjejen som hejdat oss på gatan är en europé som har bott länge i Kairo. Hon talar arabiska med egyptisk dialekt. I går försökte hon ta sig fram till Tahrirtorget.

–Men jag såg hur mobben beväpnade sig med knivar, hur de betalade barn och minderåriga för att de skulle spåra upp utlänningar.

–Fyra-fem gånger blev jag stoppad vid vägspärrar där man ville kolla mitt pass. De ville testa om jag talade engelska, men jag svarade dem på min egyptiska arabiska. Men jag blev sparkad, säger tjejen som kom undan med blotta förskräckelsen.

Sedan Egyptens statstelevision har kallat utländska medier för onda har flera utsända journalister blivit utsatta för gripanden, rån och misshandel. Det är uppenbart att regimen vill få bort de utländska journalisterna så att de inte ska kunna rapportera hem om det drama som utspelas i Egyptens huvudstad.

Regimen försöker nu rensa Tahrirtorget från oppositionella, så att de inte ska kunna fortsätta sina protester där i dag Det kan bli mycket laddat i Kairo efter fredagsbönen. SvD:s utsända åkte i stället till medelklassområdet Mohandesin på Nilens västra strand. Där demonstrerar en mindre grupp regimtrogna och delar ut egyptiska flaggor till de förbipasserande.

På statyn över Egyptens store författare och Nobelpristagare Naguib Mahfouz hade någon klottrat Ja till Mubarak.

–Naguib Mahfouz skulle på sitt stillsamma sätt ha frågat vad de menar med det? Första gången han uppmärksammades av regimen var när han fick Nobelpriset, säger svenskegyptiska Kristina Aboulghar.

I Mohandesin bakom en stor affisch av president Hosni Mubarak hängde en docka i en lyktstolpe med namnet ElBaradei på bröstet. Dockan symboliserar oppositionsledaren och Nobels fredspristagare Mohamed ElBaradei, som vägrar förhandla om en övergångsregering innan den 82-årige Mubarak har avgått.

Samtidigt hänger andra dockor, föreställande en hängd president Mubarak, på Tahrir.

Det våld som har utlösts på Kairos gator riskerar att för lång tid skrämma bort de utländska turister som detta fattiga land är så beroende av. I fjol uppges 12 miljoner turister ha besökt Egypten. Men det är inte bara turisterna som skräms av scenerna på Tahrir.

–Vi har förlorat vår trygghet nu, säger en mamma som undrar hur hennes son ska komma till skolan nästa vecka.

På ön Zamalek mitt i Nilen, där många välbeställda bor, träffar vi Kairobor som kommit från fattigområden som Imbaba för att proviantera.

–Låt armén kasta ut demonstranterna från Tahrir. Det är de som förstör Egypten. Vi letar efter ett bageri som säljer bröd, säger en fattig familj som kommer vandrande med stora inköpskassar balanserande på huvudet.

Bland småföretagare som håller öppet träffar vi andra som är kritiska till demonstranterna. De tycker att president Mubaraks löften om författningsförändringar och att inte ställa upp en omgång till som president borde räcka för att avblåsa demonstrationerna.

Mohammed Saar fanns med bland demonstranterna på Tahrir före Mubaraks tv-tal.

–Men nu räcker det, säger han.

Kunderna utanför butiken faller varandra i talet. En man säger att vi älskar Mubarak och kommer att rösta på den som han utser som nästa presidentkandidat.

Utanför ett skrädderi håller en man fram dagens förstasida av den regeringstrogna tidningen Al-Akhba. Huvudrubriken säger att Hizbollah och Hamas ligger bakom våldet på Kairos gator.

–Det är de som är ansvariga för kaoset, det är de som har bränt polisstationerna och öppnade fängelset Wadi Natrun så att de kriminella släpptes ut, påstår skräddaren som läser regeringstrogna tidningar.

De oppositionella däremot hävdar att våldet och kaoset är orkestrerat av en desperat regim.