NASHVILLE Frihet. Författningen. Ta tillbaka vårt land. Och Stryp Wall Street – det är parollerna i en växande amerikansk missnöjesyttring. I undervegetationen ingår också ett hat mot Barack Obama och hans politiska mål.
I den amerikanska historien vördas begreppet ”tea party” efter det så kallade ”Boston Tea Party” 1773, då den engelske kungens höga skatter fick resoluta kolonister att dumpa te i Bostons hamn och därmed så fröet till den amerikanska självständighetskampen.
Den nuvarande Tea party-rörelsen grydde en tidig morgon för ett år sedan i ekonomikanalen CNBC när reportern Rick Santelli höjde rösten över förslaget att skattebetalarna skulle lösa ut låntagare som inte kunde betala. Videosnuttar av hans protest spreds med blixtens hastighet och en våg av tea party-möten kulminerade i en jättemanifestation den 12 september förra året – när folk drog till Washington för att, på Fox-profilen Glenn Becks maning, erinra sig samförståndsstämningarna efter terrorattentaten 2001.
I torsdags eftermiddag inleddes registreringen vid den första konferensen som hålls till och med lördag kväll på det gigantiska Opryland Hotel i Nashville. Det är en med amerikanska mått mätt homogen samling: mestadels vita, mestadels medelålders eller äldre än så. Många säger att de avskyr politiker i bägge partierna – ”Jag var lika missnöjd med Bush” var det spetsiga svaret på en fråga om Obama – men tvivelsutan ligger flertalets åsikter närmare republikanerna än demokraterna.
Det är inte svårt att ringa in vad deltagarna är emot. Först och främst de galopperande budgetunderskotten efter räddningspaketen av banker och bilindustrin. Vidare Obamas planer på i första hand en allmän sjukvårdsförsäkring. Och, därutöver, mer diffus oro över inskränkningar av olika rättigheter, däribland den att äga vapen.
Vid demonstrationen i september förekom stötande plakat med Barack Obama som nazist eller rasistiska slogans som ”The Zoo has an African Lion and the White House has a lyin’ African.” (Djurparken har ett afrikanskt lejon och Vita huset har en ljugande afrikan.) Men här i Nashville ligger tonvikten på seminarier om mobilisering, à la en del av vänsterns metoder under såväl 1960-talet som under Obama-kampanjen. Stämningen var förväntansfull och de flesta som SvD talade med uttryckte förhoppningar om att krympa statsmakten och få politiker som lyssnar till folkviljan.
Tea party-rörelsens inflytande i fyllnadsvalet i Massachusetts blev en väckarklocka, både för Vita huset och för demokraterna som ryckt framåt i valen 2006 och 2008. Republikanen Scott Brown tog då hem en traditionell demokratisk plats och berövade Obama den så kallade supermajoriteten i senaten – och därmed äventyras Obamas hela agenda, från vården till klimatet.
Politiska observatörer varnar republikanerna för att automatiskt tillgodoräkna sig Tea party-sympatisörerna. Inom rörelsen märks redan irritation över att republikanska kampanjorganisationer tävlar om själva Tea party-begreppet. Det finns nämligen ett par olika dominerande fraktioner, dels Tea Party Nation som står bakom Nashville-konferensen, dels Tea Party Express som arrangerat bussturnéer i landet. En tredje dominerande faktor är gruppen Freedom Works som leds av den förre kongressmannen från Texas, Dick Armey.
–Ett ”Tea party” som ett riktigt parti ter sig osannolikt. Rörelsen är mycket heterogen, både i ursprung och idégods. Även om de onekligen påverkat valutgången i ett par fall återstår att se ifall den kan få en kandidat nominerad och vald – och republikaner som söker stöd från denna kår möter faktiskt väljare som inte är så förtjusta i så att säga vanlig politik, säger professorn och statsvetaren Charles Franklin.
Framgångarna i först ett kongressval i New York och sedan Massachusetts i kombination med Obamas ihåligare opinionssiffror och spekulationerna inför demokratiska förluster i kongressvalet i november har lett till en rejäl medienärvaro i Nashville. I den komplicerade bakgrundsbilden ingår gnissel mellan arrangörerna och det som ska vara en gräsrotsrörelse, med Nashville-biljetter för det ansenliga beloppet 549 dollar och förra Alaskaguvernören Sarah Palins arvode som, enligt en icke dementerad, uppgift överstiger 100000 dollar. Ett annat affischnamn, Minnesotarepublikanen Michele Bachmann, kände sig tvingad att dra sig ur evenemanget, liksom lokala kongressledamoten Marsha Blackburn från Tennessee.
–Som med så många gräsrotskamper är debatten högljudd och planeringen stökigare än i ett städat maskineri. Oenighet om tonfall och taktik är ok eftersom den här rörelsen handlar om något större än rutiner eller organisatörer, skrev Sarah Palin för sin del i en kommentar häromdagen.
