Endast bland arabstaterna rådde det till en början odelad enighet: världssamfundet har givit liv åt en oäkting som inte hör hemma bland sina närmaste grannar, och således bör strypas i sin linda, hette det. Idag har 60-åringen vunnit erkännande av och slutit formella fredsfördrag med två av sina arabiska grannar:Egypten, arabvärldens största och viktigaste företrädare, och Jordanien. Dess-utom finns det informella kontakter med en rad andra arabländer.

Men vad betyder Israel för sina medborgare och för judarna i diasporan? Vad menas med sionismen? Och vem är jude?

För att ens antyda ett svar på dessa frågor fick man antagligen skriva lärda avhandlingar i flera band – eller, vilket är vanligare, bortse från en lång rad komplikationer och smärtsamma motsättningar som tycks sitta i generna hos varje israel, och varje jude i diasporan. Svaren beror således på vem man frågar. Därför kan jag endast göra ett försök att ge ett personligt svar som har sina rötter i mina personliga erfarenheter. Samtidigt tror jag dock att inte så få delar både mina erfarenheter och slutsatser; mer eller mindre.

FN-omröstningen till trots hade staten Israel tro-ligen aldrig sett dagens ljus om det inte redan vid den tiden hade funnits en ”judarnas stat” i dåvarande Palestina. Jag syftar på den så kallade Jishuv, det judiska samhället med egna skolor, universitet, sjukvård, fackföreningar, en hemlig försvarsorganisation och olika partier som de judiska invandrarnahade byggt upp. De kom i huvudsak från Östeuropa, eller som Golda Meir, själv dotter till föräldrar som hade sökt trygghet undan återkommande pogromer i ”die goldene medine”, USA, uttryckte det: ”Alla är vi från Minsk”. Men de skulle få sällskap av judarna som kom från Berlin, Wien, Budapest, alla de platser där den bruna pesten drog fram. Då tids- och ideologibestämdes den enskilde invandraren genom frågan:

–Kommer ni på grund av(sionistisk) övertygelse, eller (nazistisk) förföljelse?

Majoriteten, inte minst de tyska intellektuella, fick nog ange det senare somskäl för sin aliya – invandring, som ordagrant betyder” uppstigande” – till Sions höjder. De hade ingen som helst åstundan att enligt pionjärernas evangelium ”bygga landet och, helst medels hårt kroppsarbete, formas (till den nye juden) av det”. De hade lyckats få plats på den sista livbåten, men var och förblev européer med tyska och andra klassiker i bok- skåpen och barn som klinkade Für Elise på pianot.

Någon vidare hebreiska lärde de sig aldrig, fast det gällde nog de flesta nyinvandrare. En gammal väninna till mig råkade på 1940-talet avlyssna två sjuåriga kibbutzbarn som pikade varandra bäst de kunde.

–Ha, du vet inte vad kärlek är! retades den ena.

–Det vet jag visst det, trumfade den andra, det är när de vuxna släcker ljuset och viskar till var-andra på tyska.

Visst, det förlorade språket från det förlorade landet.

Jag känner igen det.

Uppväxt som en from katolsk flicka i tysk intellektuell medelklass hade jag ingen aning om de helt assimilerade judiska förfäder som, enligt nazisternas raslagar, gjorde mig till judinna. Som uteslöt mig ur den katolska ungdomsrörelse jag tillhörde, och givetvis inte tillät mig att söka inträde i BDM, dennazistiska flickorganisationen.

Cordelia Maria blev Cordelia Maria Sara när alla judar tvingades att lägga namnet Sara respektive Israel till sina förnamn. När påbudet omjudestjärnan, som skulle fästas på kläderna och ävenpå ytterdörren till varje hus eller lägenhet där det bodde en jude, kom fick flickan flytta hemifrån. Kort därefter fick hon anträda färden till There-sienstadt, Auschwitz och de sista krigsmånadernas så kallade dödsmarscher.

Men, och det var hennes ödes kärna, hon förstod aldrig varför hon hade stötts ut ur den gemenskap inom vilken hon trodde sig ha hemortsrätt. För att hon var judinna? Judar – vad var det för några? Hur kunde hon identifiera sig med dem – med offren? Nej, det kunde hon inte.

Denna bakgrund måste antydas för att förstå den betydelse staten Israel fick, inte bara för mig personligen, utan för miljoner överlevande judar från alla världens hörn, och för många ickejudar.

När flickan Cordelia Maria, Sara kunde hon stryka nu, under krigets sista dagar räddades till Sverige, växte till sig, bleven vuxen kvinna och fick egna barn förstod hon att hon måste välja. Hennes tysk-katolska tillhörighetvar förlorad för alltid.

Där fanns ocksåen skuld att sona, tyckte hon som den gången inte hade stått på offrens sida. Judendomen som religion var henne helt främmande, men det judiska folket, det kunde hon kanske göra till sitt. Och så kom hon att tänka på en av Bibelns vackraste berättelser, den om moabitiskan Rut, som av många ses som den första konvertiten till judendomen.

När det råder hungersnöd i Juda land flyttar Elimelik med sin hustru Noomi och sina två söner till Moabs land. Där dör både han och hans söner, som hade gift sig med moabitiska kvinnor. Nu vill Noomi återvända till sitt eget folk och hennes svärdöttrar erbjuder sig att följa henne. Men Noomi avråder, de skall stanna kvar bland sitt folk där de säkert kan hitta nya män, tycker hon. Orpa lyder svärmoderns råd, men Rut vägrar att överge sin svärmor. ”Dit du går vill ock jag gå, och där du stannar vill ock jag stanna. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.”*

Ditt folk är mitt folk, och folket nämns först, valet av Gud följer så att säga med på köpet eftersom judendomen, enligt tidens sed, var en stam-religion.

Så kunde jag bli en kulturellt och politiskt engagerad svensk medborgare, och samtidigt en länk i det judiska folkets kedja.

Och mina barn skulle sjunga om blåsippan som i backarna står och om David Kung av Israel. Någon tanke på att flytta till Israel hade jag där-emot inte. Det var i Sverige jag hörde hemma, i det svenska språket, den svenska naturen, jag delade den svenska politikens jämlikhetsideologi. Den svenska och den judiska tillhörigheten lät sig förenas – trodde jag.

När staten Israel blev en realitet var det mycket få av den fria världens judar som kände något behov av att byta hemland, språk och kultur. Ändå kan statens betydelse för deras självkänsla och återupprättelse inte överskattas. Nu hade sionismens mål förverkligats: det judiska folket hade blivit ett folk som alla andra, med egen flagga, flygbolag och nationell hemortsrätt – även om man inte hade en tanke på att utnyttja det sistnämnda.

Framför allt: skammens och förnedringens tecken förvandlades till självständighetens stolta symboler. Den gula judestjärnans skamfläck blev till den israeliska flaggans blåa hjärtpunkt, och jag glömmer aldrig den stolthet jag kände när jag på tv såg hur den tyska publiken reste sig och stod i givakt när Israels nationalsång spelades under ett besök av landets symfoniorkester i Tyskland.

Snart visade det sig också att Israel, judarnas stat, behövdes som fristad för förföljda judiska minoriteter i andra länder. Och då tänker jag inte endast på arabländerna, utan exempelvis på Polendär invånarna i den lilla byn Kielce kort efter kriget anställde en pogrom och mördade ett antal judar som, efter att ha överlevt tyskarnas Förintelse, ville återvända till sin gamla hemort och sin egendom där. Polens sista judiska spillra fördrevs 1968. Inte så få av dem hamnade i Sverige, men många valde Israel där de kunde bli fullvär-diga medborgare av rätt och inte av nåd.

Vilket kommer mig att tänka på historien om den polske jobbaren, som under kriget 1967 lyssnar på BBC:s nyhetssändningar ochglädjetrålande meddelar sinakamrater: Nu killar, är ryssarna illa ute! (Sovjet var på den tiden ännu Polens egentlige, hatade härskare.) Israelerna gör mos av araberna, Sovjets skyddslingar. Efter några dagars trium- fatorisk yra kommer glädjespridaren med dyster uppsyn till jobbet. Vad har hänt? undrar hans kompisar, håller israelerna på att förlora kriget trots allt? Nej då, svarar han,det går allt bättre för dem och i praktiken har de redan vunnit. Men, suckar han, jag har förstått att israelerna är judar!

För honom var detta som att välja mellan pest och kolera. Visst önskade han att Sovjet, via ombud, skulle tilldelas ett svidande nederlag – men inte av de föraktade och hatade judarna.

Man kan bli sionist för mindre. Frågan är bara vad sommenas med sionism. Jag och många andra stårfrämmande för den sionism som företräds av bosättarna på den ockuperade Västbanken, och tidigare äveni Gazaremsan. För mig, och flertalet judar i och utanför Israel, är sionism ingenting annat än det judiska folkets, av världssamfundet stadfästa rätt, till en egen stat med ”säkra och erkända gränser” som det heter i den FN-resolution som har blivit till alla fredsförhandlingars hörnsten. Den resolutionen har ännu inte förverkligats helt: Israel har fortfarande inga erkända, än mindre säkra, gränser. Den så kallade gröna linjen som skiljer Israel från Västbanken är en vapenstilleståndslinje från 1949 års krig –ingen gräns.

Ockupationen av Västbanken och Gazaremsan efter storsegern 1967 var från början tänkt som ett förhandlingskort i spelet om land mot fred. Istället blev denna triumf en Pyrrusseger enligt mottot ”En sådan seger till och jag är förlorad”. Arabförbundet avvisade tanken på förhandlingar, erkännande av, och fred med Israel. Samtidigt började nationalreligiösa israeliska fanatiker vädra morgonluft och undan för undan satte bosättningsverksamheten på den erövrade Västbanken fart. Bosättningarna påVästbanken och i Gazaremsan skulle förhindra uppkomsten av en framtida palestinsk stat. Dessa messianska drömmare om ett Stor-Israel fick ocksåmer eller mindre öppetstöd av olikapolitiker inom den israeliska regeringen som använde sig av bosättarnas verksamhet som slagträ mot varandra.

Nu, om inte förr, anade många av de idealistiska sionistiskavisionärerna att deras dröm om en rättfärdig judisk stat, som kunde bli ett ”ljus åt nationerna”, höll på att förvandlas till en mardröm. De fick inse att man i denna värld inte kan leva och överleva utan att bli skyldig – i större eller mindre grad. Israels förste premiärminister och nationens fader, David Ben-Gurion hade förstås alltid vetat det. Han förvånades inte över palestiniernas orubbliga motstånd mottanken på judarnas stat.

–Vad hade ni väntat er,vi kom och stal deras land, konstaterade han.

Men han försvarade också Israels plikt att skydda sina medborgare med de medel som stod till buds. Ty de döda kan inte prisa Gud, påpekade han. Dessa ord syftade dock inte på det politiska läget efter 1967 års krig och det med tiden allt hårdare och allt brutalare förtryck fanatiska bosättare utövade mot värnlösa palestinier.

De israeliska extremisternas framfart splittrade emellertid inte bara den israeliska opinionen, den kostade också Israel mer och mer av världens sympatier. I vissa kretsar sattes detlikhetstecken mellan sionist och fascist, eller rent av nazist. Bland all berättigad kritik gjorde sig även gammalt, obotfärdigt judehat brett genom att klä sig i ny antisionistisk kapprock. Vilket i sin tur gav vatten på de oförsonliga israelernas kvarn. De som avfärdade alla kompromisser med hänvisning till att ”alla är ändå ute efter oss för att vi är judar, och därför spelar det ingen roll vad vi gör”.

Så kom 1973 års krig. Israel stod vid katastrofens brant. Här är inte platsen för att utreda huruvida kriget var oundvikligt och vilka fel och misstag som gjordes. Men att Israels existens nu stod på spel förstod inte bara jag, som rapporterade som Vecko-Journalens utsända korrespondent. Men till min fasa upptäckte jag att många av mina kolleger från ansedda internationella tidningar inte gjorde det. Snacket vid Dan Hotells bar, efter utflykterna till fronten, gick ungefär så här: ”Ja, ja, det skadar nog inte att dessa arroganta israeler tas ner på jorden och nyktrar till genom att för en gångs skull få på käften.”

Vad dessa ”experter” tydligen inte fattade var att Israel inte hade råd att förlora ett enda krig. På ruinerna av ett besegrat Israel skulle det inte byggas upp ett nytt, bättre, mera kompromissvänligt Israel. Minstav allt skulle arabstaterna tillåta byggandet av ett fritt, självständigt och demokratiskt Palestina på Israels brända mark.

Israelerna visste det, judarna i diasporan visste det, och jag visste det. Jag visste också att jag nu tvingades att välja än en gång. Jag ville inte bevittna nästa krig om och när det kom framför tv-n hemma i Sverige, medan min omgivning i närmast brottslig naivitet, eller av andra skäl, gnuggade händerna. Hösten 1974 flyttade jag till Israel. Resten är his-toria.

Ad mea ve esrim – Må du leva i 120 år – är den israeliska motsvarigheten till vår svenska födelsedagshyllning Ja må hon/han leva. Har Israel, som nufyller 60 år, förbrukat precis hälften av sin levnads dagar? Kommer hon att tillbringaäven de kommande 60 åren som ”fästningen Israel”, som de israeliska fredsvännerna kallar det? Var finns de politiska ledarna som har modet och styrkan att förverkliga det israeliska och det palestinska folkets fredsdrömmar? Den bästa gåvan man kan önska Israelpå 60-årsdagen vore en israelisk de Gaulle som på allvar förhandlar med en palestinsk ledare vars styrka och visdom räcker en Nelson Mandela åtminstone till knävecken.

Jag är smärtsamt medveten om att jag själv inte kommer att uppleva den dagen. Inte ens om jag lever ”ad mea ve esrim”.

* Fotnot : Bibelcitatet Rut 1:16 i 1917 års översättning.