HARROGATE, TENNESSEE. Solen har inte riktigt hunnit gå upp ovanför kullarna strax utanför Knoxville i nordöstra Tennessee. Dimman ligger tät kring det dramatiska landskapet, med sina spegelblanka sjöar och lummiga, gröna berg.

Det är svårt att ana att de här praktfulla kullarna rymmer några av de fattigaste områdena i USA.

Det var här, i bergskedjan Appa-lacherna, som det nedlåtande uttrycket ”hillbillies” myntades i slutet av 1800-talet. Än i dag präglas den här bergiga landsbygden av en utbredd social misär. Snittinkomsten är bara 13  000 dollar om året per person, ungefär hälften av landets genomsnitt. Det är tre gånger fler invånare som har diabetes här än i resten av USA. Självmordsfrekvensen är 70 procent högre.

Av de omkring 47 miljoner amerikaner som i dag saknar sjukförsäkring i USA är det många som bor i den här regionen.

Den här morgonen har de en chans att få sjukvård ändå.

I en stor sporthall som tillhör Lincoln Memorial University, strax utanför den lilla staden Harrogate, erbjuder volontärorganisationen Remote Area Medical gratis sjukvård till behövande under ett tvådagarsevenemang som äger rum här ett par gånger om året.

På organisationens telefonsvarare uppmanar en inspelad röst besökare att vara på plats senast halv fem på morgonen.

Redan vid midnatt kom drygt två hundra volontärer hit för att börja förbereda arenan för anstormningen av patienter.

Folket började i sin tur anlända ännu tidigare. Vissa kom redan kvällen innan och har sovit i sina bilar, med motorn mjukt brummande för att hålla värmen under den svala natten i de här bergiga delarna av nordöstra Tennessee. Andra har åkt bil hela natten från grannstaterna Virginia och Kentucky.

Det är drygt 500 personer som hunnit samlas utanför entrén när mottagningen öppnar vid sex på morgonen.

Många av dem har inte varit hos en doktor, tandläkare eller ögondoktor på flera år.

Runt ingången till sporthallen står en stor folksamling och trängs i väntan på att dörrarna ska öppna.

I morgondiset en bit bort sitter Lisa Thomas och Martin Young, ett par i yngre medelåldern, i var sin solstol och dricker läsk ur var sin stor plastmugg.

De kom hit vid halv fem i morse, men då var det redan mer än 400 personer före dem. De fick nöja sig med kölappar nummer 430 och 431.

- Vi var med om en bilolycka för ett par år sedan. Martin bröt ryggen på tre ställen och fick en spricka i knäet. Jag låg i koma i ett par dagar. Vi hade sjukförsäkring då båda två, men den täckte inte hela sjukhusvistelsen. Det slutade med att vi fick skulder på mer än 100 000 dollar. Och vi har fem döttrar att försörja.

Åkommorna från bilolyckan var så allvarliga att ingen av dem kunde fortsätta jobba. Därmed blev de även av med den sjukförsäkring de hade.

Lisa Thomas reser sig upp och smyger en bit bort från solstolarna och viskar, så att Martin Young inte ska höra, att deras dagliga liv numera är ett helvete.

– Han har problem med gallblåsan och matsmältningen. Han har konstant huvudvärk, han kräks hela nätterna. Ibland har han så ont att han inte kan röra sig utan bara ligger i sängen och gråter i flera dagar.

Vid ingången till sporthallen börjar folksamlingen röra sig. Dörrarna har öppnats och en vakt ropar ut de första turnumren: ”Nummer sju! Nummer åtta!”

Innanför dörrarna står Stan Brock med ett sammanbitet ansikts-uttryck.

Han grundade Remote Area Medical 1985 i Amazonas regnskog. Sedan dess har han varit ansvarig för mer än 500 fältoperationer i krisområden runt om i världen – från Nicaragua och Haiti till Indien och Nepal. När orkanen Katrina drabbade Louisiana och Texas 2005 var Stan Brock omedelbart på plats, med hundratals volontärer.

Verksamheten utformades i första hand för att kunna hantera naturkatastrofer i u-länder. Men numera ser Stan Brock hela det amerikanska sjukvårdssystemet som ett slags långt pågående katastrof.

Sedan mitten av 1990-talet sker 60 procent av Remote Area Medicals verksamhet i USA.

–  Det här är det man gör när inget annat fungerar, säger han och gestikulerar ut över folksamlingen som börjar fylla sporthallen.

Verksamheten finansieras helt genom bidrag från privatpersoner och stiftelser. De har en budget på drygt 300 000 dollar om året.

Enligt Stan Brock hjälpte Remote Area Medical omkring 17 000 personer i fjol.

– De flesta av dem är familjer med arbetande föräldrar. Det är inte knarkare. Det är folk som sköter sina jobb. 80 procent av de som kommer till oss har någon form av sjukförsäkring, men oftast är det otillräckliga försäkringar.

6 av 10 amerikaner har sjukförsäkring genom sin arbetsgivare, men den täcker oftast inte allt, som exempelvis ögon- och tandvård.

I takt med att arbetslösheten skjutit i taket det senaste året har många blivit av med sjukförsäkringen.

Många andra fastnar i det amerikanska sjukvårdssystemets fälla – de har en aningen för hög inkomst för att kvalificera sig för den statliga sjukvårdsförsäkringen, Medicaid, sam-tidigt som de har för låg inkomst för att ha råd med privat sjukvårdsförsäkring.

– Det är då det tyvärr behövs sådana som mig. Vi hjälper tusentals personer här, men det är ändå bara en droppe i havet, säger Stan Brock.

Under Remote Area Medicals fältoperationer upptäcker man ofta problem som inte går att lösa på en förmiddag. Brock berättar om hjärntumörer, bröst- och lungcancer, diabetes, hjärtproblem och ruttnande tänder.

Ibland ställer lokala sjukhus upp och hjälper patienter som har cancer eller hjärtproblem, utan ersättning. Men många av sjukhusen i närheten är redan överfulla av patienter som har försäkring.

Stämningen utanför sporthallen påminner om ett flyktingläger. Men därinne ser den moderna utrustningen, strålkastarna och den prydliga sjukvårdspersonalen däremot ut att vara hämtade ur den amerikanska tv-serien Cityakuten.

Till skillnad från ett vanligt amerikansk sjukhusbesök ställs här inga frågor om försäkringar eller inkomst. Har man kommit hit är man välkommen.

– Folk ringer oss hela tiden och frågar: ”Vad kostar det? Vilken information behöver jag ta med mig?” Jag svarar bara: Ingenting. Du behöver bara komma hit, säger Stan Brock.

En av de drygt 200 volontärerna som kommit hit för att erbjuda sina tjänster gratis är Kevin D’Angelo, en tandläkare som tog sitt privata flygplan hit från Buffalo, som ligger drygt hundra mil norrut, vid gränsen till Kanada i delstaten New York.

– Jag har gjort ett trettiotal sådana här fältoperationer i Latinamerika och i u-länder i Afrika och Asien. Men det här är värre. Jag ser tand-problem här som är betydligt grövre än något jag sett i regnskogen i Nicaragua eller Costa Rica, trots att de är mycket fattigare där.

– Problemet i den här regionen är livsstilen. De röker, de dricker mycket läsk, de äter onyttigt, de rör inte på sig. Vi kan hjälpa till med tillfälliga lösningar men på sikt är det hela kulturen som måste förändras. Det uppstår väldigt knepiga problem när folk har tillräckligt mycket pengar för en modern livsstil, samtidigt som de inte har råd med modern sjukvård, säger han.

På en mörkblå sjukhusbrits ligger Regina Branan, en ung kvinna med blont hår, rosa huvtröja och ljusblå jeans. Hon saknar hälften av tänderna i sin underkäke. Hon kan inte minnas när hon senast besökte en tandläkare.

En läkare rullar upp ärmen på hennes tröja så att han ska kunna mäta hennes blodtryck. Hon är orolig att hon har problem med hjärtat och läkaren ställer några frågor om hennes livsstil.

Röker du?

– Ja.

Hur mycket?

– Ett paket om dagen. Eller, nej, två paket är det nog. Varje gång jag för-söker hålla uppe några dagar slutar det med att jag får ett nervöst sammanbrott och måste börja igen.

Dricker du mycket läsk?

– Kanske 6–8 coca cola om dagen.

Burkar?

– Nej. Flaskor.

Hon rodnar.

– Du vet, sådana där stora flaskor.

På gräsmattan utanför sporthallen börjar solen gå upp och den svala morgonen börjar övergå till en kvav sommarförmiddag.

Lisa Thomas och Martin Young har rest sig upp och börjat röra sig mot ingången. De har vikt ihop sina solstolar, som de nu bär på ryggen. Tillsammans med ett hundratal andra människor som fortfarande väntar på sin tur trängs de i en halvcirkel runt vakten som ropar ut turnummer:

– 426! 427! Vi har bara plats för några få personer till i dag, säger vakten.

Lisa Thomas och Martin Young tittar oroligt på varandra. Men så ropar vakten ut deras nummer: ”430! 431!”

Martin Young börjar halta mot ingången. Han stödjer sig på en krycka på högerarmen och Lisa Thomas gör sitt bästa för att stödja hans vänsterarm, trots att hon ser ut att vara en tredjedel så stor som honom. Han vänder sig om och ger oss ett tappert leende och vinkar farväl med kryckan.

De två hade ändå tur den här morgonen. De som fortfarande väntar här ute kommer förmodligen inte att hinna bli omhändertagna.

En av dem är Trish Jackson, en 19-årig tjej med piercad näsa och öron och mörkt kajalsmink runt ögonen. Hon har en frånvarande blick och pratar tyst, nästan mumlande, som om hon vore betydligt äldre.

– Jag har nästan ingen hörsel kvar. Jag hade inte varit hos doktorn på flera år förrän jag kom till ett av de här evenemangen häromåret. Då sade de att jag förmodligen kommer att bli döv och blind när jag är 30, säger hon.

Vakten fortsätter ropa ut nummer: ”435! 436!”

Trish Jackson har nummer 471.

Hon skrattar oroligt och säger knappt hörbart:

–  Jag kommer ändå inte höra när det är min tur.