Partipolitiskt oberoende Center for Responsive Politics (CRP) har ända sedan 1980 hållit koll på dollarrullningen i valrörelsen. Organisationen lade nyligen fram en rapport där man uppskattar hur mycket valet 2008 har kostat när alla räkningar är betalda. CRP betonar dock att det är en försiktig skattning: Slutsumman kan hamna en bra bit över prognosens 5,3 miljarder dollar.

Det är rekordsiffror över hela linjen. Kampen om Vita huset väntas exempelvis kosta omkring 1,6 miljarder dollar – runt 12 miljarder kronor. Det är dubbelt så mycket som förra gången. Demokraterna har dragit längsta strået. Cirka 60 procent av kampanjbidragen går till det partiet. Krafter i kongressen har ända sedan Watergateskandalen på 1970-talet med hjälp av nya lagar försökt dämpa miljardrullningen. Utan påtagligt resultat. Nya lagar har haft nya kryphål.

I år har dessutom demokraten Barack Obama smått revolutionerat hela kampanjfinansieringen genom att systematiskt och i stor skala använda sig av nätets möjligheter. Miljontals privatpersoner har bidragit till hans valrörelse med små bidrag. (Medborgarna får ge upp till 2 300 dollar till en enskild kandidat).

Det gjorde att Obama kunde tacka nej till det statliga valrörelsebidrag som presidentkandidater kan få från 1 september. Republikanen John McCain däremot sa ja till 84 miljoner dollar i federalt stöd vilket betyder att han själv inte hade rätt att ta emot privata bidrag från det datumet. (Republikanska delstats- och lokala organisationer har dock kunnat fortsätta att samla in pengar för kampanjer som stöder McCain).

Det är ”uppmuntrande” att så många privatpersoner för första gången givit bidrag till politiska kandidater, kommenterar Sheila Krumholz, chef för CRP. Det är en motvikt mot ”den traditionella dominansen för särintressen och förmögna bidragsgivare som kan tänkas begära motprestationer.” ”Den enda betalning som de små donatorerna förväntar sig är en seger på valdagen”, säger hon.

Över en miljon medborgare har gett valrörelsebidrag på mer än 200 dollar till kandidater eller partier i år, enligt CRP. Det betyder dock inte att de stora bidragsgivarna är på väg att spela ut sin roll. De står fortfarande för huvuddelen av kandidaternas/partiernas kampanjkassor.

Samma branscher som tidigare dominerar. Advokater och juristfirmor toppar listan, följda av värdepappersbranschen, bygg- och fastighetssektorn och hälso- och sjukvård. Företagen svarar för drygt 70 procent av den här ”institutionella” bidragsgivningen medan fackföreningsrörelsen och intresseorganisationer delar på resten.

Demokraterna har, nu som tidigare, starkt stöd från juristbranschen men också från stora delar av Wall Street. Plus, förstås, från liberalt präglade Hollywood och annan underhållningsindustri. Sjukvård och läkemedel, fastighetsbranschen och den stora gruppen förmögna bidragsgivare som klassar sig som ”pensionärer” lutar däremot mer mot republikanerna.