Enligt statliga medier hade religionsministern, brigadörgeneral Thura Myint Maung, på måndagen ett möte med religiösa ledare för att varna dem.

– Om munkarna bryter mot de buddhistiska lärornas regelverk kommer vi att ingripa i enlighet med lagen, sade ministern enligt statlig tv.

Ingen vet riktigt hur många som tågade genom den gamla huvudstaden Rangoons gator i går, efter att landets munkar för första gången uppmanat alla andra medborgare att sluta upp. Och de kom i tiotusental, kanske så många som 100 000.

Enligt ögonvittnen i Rangoon sträckte sig det långa ledet av munkar i vinröda kåpor två mil genom staden, och nu fanns också buddhistiska nunnor med i leden. Rangoons civila befolkning gick hand i hand längs marschvägen på ömse sidor om munkarna och nunnorna, som inte ropade politiska slagord men skanderade texter från suttorna, buddhismens heliga skrifter.

Bland de lekmän som först sågs var en välkänd komiker och satiriker som går under namnet Zagana, eller “Peangen”, ett smeknamn han fått för sina bitande satirer. Under det stora upproret 1988 - senast burmeserna drog ut på gatorna för att protestera mot landets diktatoriska regim – var han en ung tandläkarstudent, som underhöll demonstranterna i gathörn i Rangoon med skämt och satiriska kupletter. Han imiterade landets avskydda militära ledare och fick folk att gapskratta. För det kastades han i fängelse och torterades svårt. Idag är han en medelålders man med knappt ett hårstrå kvar på huvudet.

Men hans kampglöd har inte slocknat och han stod i första ledet av lekmän, som lade mat i munkarnas tiggarskålar på söndagsmorgonen, en ritual i alla buddhistiska länder. Med honom kom några av landets mest berömda skådespelare och underhållare. Enligt ögonvittnen i Rangoon var stämningen hög och uppsluppen.

Och det var inte bara i Rangoon liknande scener utspelades. I Mandalay, den burmesiska kulturens hjärta, i Sittwe i väster intill gränsen mot Bangladesh, i den sydöstra hamnstaden Moulmein, i den gamla buddhistiska lärdomsstaden Pegu norr om Rangoon, ja över nästan hela landet marscherade munkar och nunnor tillsammans med vanliga män och kvinnor i alla åldrar. Men överallt lyste uniformerade poliser och militärer med sin frånvaro. De höll sig avvaktande i bakgrunden.

Men det kan ändras snart. Efter gårdagens massiva manifestationer har rörelsen nått en viktig milstolpe, och ingen vet vad nästa steg kan bli.

– Munkarna kan mobilisera folket och upprätthålla disciplinen, säger Aung Zaw, en burmesisk journalist som bor i exil i Chiang Mai i norra Thailand och därför kan tala öppet.

– Men de är inga politiska ledare, de kan inte ställa krav och förhandla med regeringen, om det skulle komma i fråga. Och nästan samtliga civila ledare för demokratirörelsen sitter i fängelse eller i husarrest.

Problemet enligt flera burmeser är inte bara att den massiva folkrörelsen saknar politisk ledning - ännu allvarligare är att den styrande militären knappast kommer att vara intresserade av någon kompromiss, som skulle underminera deras privilegierade situation i landet. Men att skicka ut militär mot munkar som skanderar heliga skrifter kunde leda till myteri bland de meniga soldaterna. Under upproret 1988 bar demonstranterna porträtt på nationalhjälten Aung San, ledare för Burmas självständighetsrörelse under den brittiska kolonialtiden och far till den nuvarande demokratirörelsens ikon, Nobelfredspristagarinnan Aung San Suu Kyi. Men det var ingen sköld för militärens kulor.

Nu, däremot, bär munkarna bilder på Buddha framför sig - och vilken burmesisk soldat skulle vilja öppna eld mot honom? En död munk och en blodbestänkt Buddhabild på gatan skulle orsaka raseri och ursinne - även inom de militära leden.

En trolig taktik kunde enligt burmesiska källor bli att klä upp män från den hemliga polisen till munkar och provocera bråk, som skulle ge militären en ursäkt att ingripa för att “återställa ordningen” – och att skicka in provokatörer bland demonstranter är exakt vad militären gjort vid tidigare uppror och demonstrationer. Men kommer det att fungera? Det förekommer redan rapporter om att “underliga” munkar dykt upp i leden – men då har de riktiga munkarna börjat skandera på pali, buddhismens kanoniska språk, som provokatörerna givetvis inte kunde. De avslöjades och ombads artigt att gå hem.

Vad som än händer kommer en urladdning med all säkerhet att ske under de närmaste dagarna. Och då måste Burmas nu munkledda proteströrelse ha politiska ledare, som kan föra den vidare. Om inte befarar många det värsta.