Tårgas avfyrades utanför den historiska Shwedagonpagoden, ett burmesiskt nationalmonument. Kravallpoliser slog munkar med batonger och soldater avfyrade varningsskott tätt över folks huvuden.

Flera hundra munkar och andra slets hårdhänt upp på arméns lastbilar och kördes bort. Vart vet ingen, men antagligen till militärläger i Rangoons utkanter, där de kan vänta både misshandel och tortyr.

Enligt flera ögonvittnen i Rangoon har militären också skjutit skarpt mot folk. Kring Sule-pagoden i centrala Rangoon pågick igår eftermiddag också skottlossning.

Tungt beväpnade soldater från Burmas elitförband i full strids-utrustning sköt mot demonstranter, som sprang iväg till sido- gatorna, och sedan kom fram igen för att visa ett de inte gett upp.

Stämningen i Rangoon igår kväll präglades av ilska och sorg över att regimen kan bete sig på det här sättet mot obeväpnade buddhistiska munkar, unga studenter och andra människor, som inte ber om något mer än en fredlig dialog med Burmas härskare om landets framtid.

Regimen bekräftar att en person har skjutits ihjäl medan oppositionella grupper uppger att minst fem människor dödats, varav tre munkar, och att många fler har skadats.

Men det är inte hur många som skjutits, sårats eller gripits som är det viktiga, säger burmeser man talar med. Det faktum att militärregimen beslöt sig för att använda våld mot en helt fredlig manifestation för nationell försoning, frihet och demokrati visar till vilka ytterligheter den är beredd att gå för att klamra sig fast vid makten. Till och med att skjuta munkar, en dödssynd i ett buddhistiskt land. Många burmeser frågar sig hur de meniga soldaterna kunde lyda en sådan order.

Men det visar hur stramt juntans grepp är över dess väpnade styrkor, ofta unga män från landsbygden med knaper skolgång bakom sig. För dem är att ansluta sig till armén enda chansen till jobb och att hävda sig socialt.

De förband som gick till angrepp mot munkarna och demonstranterna igår kom typiskt nog inte från de enheter som i vanliga fall bevakar Rangoon. Militärledningen ansåg av allt att döma att de inte var pålitliga därför att de vistats bland stadens invånare en längre tid.

Istället kom elitförband från de 77:e och 22:a lätta infanteri- divisionerna, som i vanliga fall är posterade ute i djungeln där deras uppgift är att slåss mot de etniska rebeller som håller till i landets ytterområden. Därifrån kommer ständigt rapporter om byar som plundras och bränns till grunden, unga kvinnor som våldtas och folk, även barn, som skjuts ner, ibland på vad som ger intryck av att vara ren jakt för soldaternas nöjes skull.

Kravallpolisen som användes är de fruktade lon htein, och man behöver bara säga de två orden för att burmeser ska börja skälva. De är ofta kriminellt belastade råskinn, som fått uniform och klubbor – och som är beredda att göra allt. De användes flitigt under det förra upproret 1988, och drog sig då inte för att våldta unga kvinnor och slita av dem deras smycken.

Mot dessa krafter står alltså munkarna, nunnorna och vanliga stadsbor. Helt ojämna krafter, inte ens som David och Goliat. Men frågan är vad som kommer att hända nu, om ilskan kommer att vändas till en önskan om hämnd. I så fall är det slut på de fredliga marscherna, där munkar och nunnor skanderar buddhistiska skrifter och de andra bara ropar slagord om demokrati.