Luften gick ur vårens intensiva krigsdebatt i somras då det kunde konstateras att George W Bush segrat. Försiktigt kritiska republikaner vägrade nämligen att rösta för demokratiska förslag om att sätta stopp för kriget och motståndet bland allmänheten har inte omsatts i massiva demonstrationståg.

Men nu, när deadline för befälhavaren Petraeus och Bagdadsändebudet Crocker infaller, börjar nästa kapitel i detta utdragna drama och känslosträngarna är hårt spända. Tolkningarna av verkligheten går isär, även i de tre rapporter som föregick Petreaus och Crockers vittnesmål i kongressen i dag.

I korta drag har följande sagts: minskningen av våldet är ojämnt fördelad, enligt underrättelsemyndigheterna; den irakiska regeringen sackar efter med de politiska målen, enligt riksrevisionen GAO; den sekteristiska irakiska polisen bör bytas ut och det dröjer 12–18 månader innan irakiska säkerhetsstyrkor kan ta över, enligt en grupp som leddes av exgeneralen James Jones. Och, kritiker i medierna menar att Petraeus nu tvingas bli papegoja åt Bush.

Men Bush visar i alla fall indirekt att han är medveten om sina egna låga popularitetstal genom att ständigt säga att det är befälhavare på plats, inte politiker i Washington DC, som ska avgöra den framtida strategin. Mot detta invänds att Petraeus inte gärna kan medge att han gjort felbedömningar och att Vita huset varit delaktigt i slutsatserna i rapporten – men också att Bush här äventyrar principen med civil kontroll av försvarsmakten.

General Petraeus anlände till Irak i början av året och framstår med hjälp av flitiga framträdanden i medierna som en handlingskraftig toppofficer. Förstärkningarna om 30000 man utposterades i huvudsak i Bagdad och detta i kombination med inviter till sunnishejker både i huvudstaden och i sunnifästet Anbar-provinsen har gjort att antalet attacker minskat i de här områdena.

Strategin, som även inbegriper stora dollarbidrag till lokala makthavare och företagare, kallas ”bottom-up” av de ansvariga, eftersom den riktat sig till vanliga medborgare som tröttnat på infiltrationen av terroristelement från den så kallade al-Qaida i Irak.

Flera invändningar riktas mot Petreaus. Först och främst är samverkan med sunniterna ett rejält avsteg från det från början övergripande målet att Irak skulle bli en federal stat med fördelning av resurserna på de tre folkgrupperna, sunniter, shiiter och kurder. Sedan är det långt från säkert att man kan lita på lojaliteten bland de nya vännerna – eller att samma mönster kan upprepas med shiiterna som istället beskylls för att svara för merparten av attackerna i Bagdad i sommar.

Vidare råder tvekan om huruvida våldet verkligen avtagit till följd av de amerikanska insatserna. Kanske, spekuleras det, har den shiitiska etniska rensningen av Bagdad fullbordats, eller, kanske, bidar tålmodiga terrorister tiden någonstans i andra mindre väl­övervakade irakiska områden.

I övrigt sägs det i Washington att oenigheten om Irakstrategin varit ovanligt stor även i Vita huset på sistone och att demokraterna knappast kan fortsätta att lägga fram förslag om en reträtt som inte går igenom. Irak kan knappast sägas klara målsättningarna Bush uppställt, att kunna ”govern itself, sustain itself and defend itself”.

Kontentan blir att USA kommer att vara kvar i Irak under överskådlig tid med en avsevärd truppstyrka.

–Om vi drog oss tillbaka nu skulle hela regionen kunna utvecklas till ett Irak, sa Brent Scowcroft, säkerhetsrådgivare till George Bush sr i ett av tv:s debattprogram igår, Face the Nation. Han tillhörde dem som var tveksamma till kriget.

Befälhavaren i Irak David Petraeus och ambassadören Ryan Crocker vittnar i kongressen under två dagar, med början kl 12.30 idag, 18.30 svensk tid. George W Bush väntas hålla tal till nationen om kriget en kväll senare i veckan.