- Jag har begärt att få återvända, nickar Kimberly Dozier när vi talas vid efter ett av de många seminarier som äger rum varje dag i Washington, och detta handlar om krigsrapporteringen från Irak.

Hennes kollega, Martha Raddatz, säger för sin del:

- Jag är just tillbaka från mitt 17:e besök i Irak, denna gången för att göra reportage om den politiska situationen och hur den kan påverka presidentvalet här.

Både Dozier, i tv-bolaget CBS, och Raddatz, i konkurrerande ABC, har bidragit till den växande högen av journalistmemoarer från Irak. I The Long Road Home, som kom förra året, inriktar sig Raddatz på enskilda soldaters öden i ett slag i Sadr City, medan Dozier i sin nya Breathing the Fire berättar ingående om bomben som exploderade vid ett rutinuppdrag i Bagdad på amerikanska helgdagen Memorial Day 2006.

- Killarna på plats trodde inte att jag skulle klara mig. Sergeant Jeremy Koch – jag hörde hans röst men såg aldrig hans ansikte – kom springande när hans patrull hörde explosionen. Han fick syn på mig, med benen spretande åt alla håll, pepprad med granatsplitter från topp till tå, beskriver Kimberly Dozier den där förmiddagen som var början till en flera månader lång rehabilitering.

De här bägge reporterveteranerna kan jämföra krigsbevakningen under hela kriget, från 2003 och framåt. I korta drag var det först en period när negativa rapporter stämplades som opatriotiska, sedan kom det långa skede när nyheterna mestadels var dåliga men då medierna fördömdes, inte minst i militären och i Vita huset, för att aldrig berätta om allt det goda som soldaterna gjorde. Och, nu, handlar kritiken om att stabiliseringen och nedgången i våldet inte återgetts rättvisande.

- Vi tenderar att vara en aning skeptiska, förklarar Martha Raddatz med tillägget att vanligt folk slutade lyssna när de hört att truppförstärkningarna fungerat, men på nyhetsredaktionerna vet man att många frågetecken kvarstår om strategin på lång sikt.

Mellan raderna kan alltså utläsas att kriget inte är någon publikdragare, och att det dessutom kostar enorma pengar att bevaka. En miljon dollar (runt 6 miljoner kr) i månaden är den runda siffra som ett tv-bolag får räkna med för närvaro i Bagdad, till följd av bland annat säkerhetskraven.

- Hur många gånger har vi inte rapporterat om avloppsledningarna i Sadr City? De borde fungera nu, påpekar Kimberly Dozier lite spetsigt.

De bägge invänder, i likhet med många andra kolleger med erfarenhet från Irak, bestämt mot fördomen att de bara skulle rapportera inifrån den Gröna zonen.

- I helsike heller, säger Kimberly Dozier som istället understryker att det var extra riskfyllt för Irakkorrespondenterna att fara in i den bevakade zonen, med försvarshögkvarteret och ambassaden, samt nämner att journalister bitvis utgjorde måltavlor i Irak.

- Paul sa ”Utsätt inte mig för livsfara om vi inte kommer med i sändningen”, berättar Kimberly Dozier om majdagen 2006 när fotografen Paul Douglas omkom tillsammans med ljudteknikern James Brolan, den officer, kapten James Alex Frankhouser, som avdelats för att ta hand om dem, samt en tolk och en civil irakier som råkade gå förbi det gathörn där bomben detonerats med hjälp av en mobiltelefon.

Det är tv-konsulten Andrew Tyndalls mätningar av inslag i nyhetsprogrammen som återgavs inledningsvis och som bekräftades av vittnesmål från fler reportrar med erfarenhet i Irak. Enligt samma mätningar har dock bevakningen av kriget i Afghanistan – där motståndet hårdnat – ökat något.