Männen har mördat, våldtagit, misshandlat eller sålt dödligt knark. Nu tar de hand om döende medfångar på hospice.

Namnen på några av USA:s största fängelser framkallar rysningar. Nedlagda Alcatraz, S:t Quentin, Attica, Sing Sing och Angola, eller rättare sagt, Louisiana State Pentitentiary i Angola. I det sistnämnda, ett så kallat max-säkerhetsfängelse, sitter drygt 5 100 interner varav 86 procent är dömda för våldsbrott. Drygt hälften, eller fler än i något annat fängelse, sitter på livstid (”lifers”). Och faktum är att fler dör i fängelset än som släpps fria.

– Internerna är oftast dömda till livstidsstraff för mord men vid vården av svårt sjuka kan de visa att de är människor. Och efter att bara ha spridit smärta och hat får de ge och bry sig om, säger frilansfotografen Lori Waselchuk.

Under två och ett halvt års tid dokumenterade Lori Waselchuk hospice-verksamheten i Angola-fängelset. De starkt känsloladdade bilderna i en fotoessä ingår i utställningen ”Grace before dying” som premiärvisades på Angola i våras och därefter har turnerat runt USA i fängelser, bibliotek och på museer.

– Jag är mycket stolt över att ha berört flera ämnen: straffbestämning, överbefolkning i fängelser, hur de långa straffen påverkar männen – är det att rehabilitera, förvara eller glömma bort, säger Lori Waselchuk.

Det var fängelsedirektören Burl Cain som tog initiativet till hospice för allt fler äldre och sjuka interner. Liknande verksamhet förekommer på omkring 75 andra fängelser i USA och erfarenheterna är mestadels mycket positiva, såväl för interner som för vaktpersonal.

Interner kan anmäla sig frivilligt och de som deltar vittnar om hur givande det är, eftersom många av de döende har förlorat kontakten med familjer och vänner. En yngre hospice-frivillig blir både en förtrogen och en vän – och får själv nya tankar om livet och döden.

– De kommer aldrig att lämna Angola själva, säger Lori Waselchuk.