Den massiva tillbakagången i valet i tisdags tyder på att republikanerna riskerar att bli ett parti som bara appellerar till vita, äldre och kyrkogående väljare på landsbygden i Södern. Detta är naturligtvis en hårdragning, men kartan över USA är betydligt blåare än den var efter valen 2000 och 2004. Demokraten Barack Obama segrade stort i vad som ändå är framtidssegment bland väljarna: unga och latinos.

Finanskrisen bidrog till McCains förlust, men han hade egentligen aldrig varit någon fanbärare för partiet på samma sätt som Bush var till en början. Den jublande entusiasmen som mötte vicepresidentkandidaten Sarah Palin gav visserligen McCain en skjuts uppåt i opinionsmätningarna i ett avgörande skede i kampanjen. Men redan då varnades att Palin representerade ett för smalt block, med sina åsikter i moralfrågorna som är striktare än folkopinionens.

En självrannsakan är oundviklig, likaså konstateranden om att republikanerna nu befinner sig i samma läge som demokraterna gjorde under 1970- och 1980-talen. Alltså splittrade i fraktioner utan någon enande figur och med en krympande bas. Lägg därtill bitterhet och besvikelse över att den utlovade permanenta republikanska hegemonin bara varade från 1994 till 2006 och att de egna i kongressen hjälpte till att gräva denna grav med bristen på budgetdisciplin.

– Det gick emot varenda princip republikaner står för, kommenterade exempelvis Mike Huckabee i går i Politico om partikollegernas ja till det stora räddningspaketet som ogillades av många väljare.

Syndabockarna som utpekas är många: John McCain som ledde en kaotisk kampanj; Palin som inte höll för granskningen; chefsstrategen Steve Schmidt som svarade för en del av de mest kontroversiella attackerna mot Obama; kampanjstrategen Karl Rove vars fokus på den kristna högern ifrågasätts: och, förstås, Bush och kretsen runt honom.

McCains förlust var inte den enda i tisdags. Republikanerna har nu färre platser i både senaten och representanthuset, utan en enda kongressman i nordöstra hörnet av USA och ännu färre än förut i storstäderna. Endast 21 av 50 guvernörer markeras med ett (R) efter namnen och partiet har bara majoritet i 14 delstatsparlament. Lika illa är att slogans om lägre skatter och att republikaner är mer att lita på i försvars- och säkerhetspolitiken inte gick hem.

Fraktionerna i partiet består av neokons, ”small government”-ivrare, klassiska golfklubbsrepublikaner, värdekonservativa med flera. När demokraterna befann sig i samma dilemma blev det Bill Clinton som förde in partiet på en ny väg, mot mitten. Någon liknande enande republikansk figur är svår att hitta nu i partiet, men den unge kunnige Louisianaguvernören Bobby Jindal har potential.

Det läcks just nu flitigt inifrån McCain-lägret och Palin är en av måltavlorna, kanske för att se till att hennes eventuella planer på en nationell karriär stoppas redan nu.