Gerhard Schröder vill inte ge sig.
BONN
Han var nerskriven av medierna, utdömd av valforskarna och utan stöd i det egna partiet. ”Mission impossible”, kallades kampanjen i det socialdemokratiska partihögkvarteret. ”Politiskt självmord”, sade andra efter Schröders beslut tidigt i somras att satsa på nyval.
Kampanjen började i dystraste moll. Opinionssiffrorna dalade och socialdemokraterna föreföll paralyserade. Men så vände Gerhard Schröder utvecklingen, gick till attack mot Angela Merkel, målade upp högerspöket och gjorde slutligen en makalös comeback i söndagens förbundsdagsval.
- Nu är det fritt fram för den stora machiavellisten, för maktmänniskan Schröder, tror politikforskaren Franz Walter, en av Tysklands bästa kännare av Schröder.
I en intervju med Der Spiegel pekar han på att situation efter valet är som gjord för taktikspelets mästare Schröder. ”Han är expert på att upptäcka motståndarens ömma punkter och utnyttja detta i förhandlingarna.”
I söndagens partiledardebatt uppträdde Schröder däremot med en kaxig självsäkerhet
som fick både programledarna och de övriga politikerna att skaka på huvudet. Det var som om han hade fått en överdos adrenalin. ”Herr förbundskansler, vad har ni gjort?”, undrade FDP-chefen Guido Westerwelle, och det var för alla uppenbart att han egentligen menade: Vilka lyckopiller har ni knaprat?
Debatten må ha varit ett lågvattenmärke för medieproffset Schröder som annars briljerar med självironi. Men efter att kämpat i flera månader i underläge kunde han förmodligen inte behärska känslan av triumf, precis som när han tidigare på kvällen hyllades av partimedlemmarna.
Att SPD faktiskt förlorade valet - och att den rödgröna regeringen inte fick förnyat mandat att fortsätta sin reformpolitik - var i det ögonblicket som bortblåst. Det enda som räknades var att han fajtat in i det sista och trott på sig själv och på en seger.
- Jag har fått kämpa hela mitt liv, är en formulering som Schröder ständigt använder. Han är djupt präglad av erfarenheten av att alltid ha fått slåss om erkännande.
Schröder,
född 1944, växte upp fattigt. Fadern som dog vid fronten i Rumänien fick han aldrig träffa. Som liten pojke lovade han: ”Mamma, när jag blir stor så kommer jag en dag och hämtar dig i en Mercedes.” Schröder höll sitt löfte. Efter valet till delstatschef i Niedersachsen, för 15 år sedan, hämtade han modern i en svart limousin.
Som barn hade Schröder en besvärlig uppväxt. Pengarna räckte ofta inte till skolböcker, i de uppåtsträvande medelklassfamiljerna i det lilla samhället var familjen Schröder inte gärna sedd. Triumfer firade han däremot på fotbollsplanen där han var en fruktad motståndare, tuff och aggressiv. Han tog studenten på kvällsskola medan han på dagarna jobbade på en byggplats. Och när han senare studerade juridik var han hela tiden tvungen att tjäna pengar vid sidan om.
- Aldrig mer ska pengar och familjens bakgrund avgöra vem som får studera i Tyskland. Det är sedan dessa dagar ett av Schröders centrala budskap.
I grund och botten är Schröder en pragmatiker, djupt skeptisk till
ideologier och visioner. Hans stora styrka är förmågan att lyssna och känna av stämningar i samhället. Det var så han vände valet 2002 och mot alla odds tog hem segern efter att i valrörelsen ha ställt sig mot president Bush som då var på väg på in i Irakkriget.
Och så vände han för bara någon vecka sedan utförstrenden i valrörelsen genom att gira till vänster och beskriva Merkel och hennes tilltänkte finansminister Paul Kirchhof som socialstatens dödgrävare. Vänstersvängen har tagits emot med jubel i det egna partiet och bland väljarna. Men för Schröder innebär den att han kastar allt över bord som han har kämpat för under de gångna åren: en modernisering av välfärdsstaten, avregleringar och ett bantat Tyskland som inte längre är Europas sjuke man.
