På torsdag är det 20 år sedan Nelson Mandela gick ut genom grinden på Victor Verster-fängelset i Paarl med hustrun Winnie.

Mandela hade suttit 18 år på fängelseön Robben Island och nio år i andra fängelser runt Kapstaden. På Victor Verster hade han ett eget hus och en personlig vakt, mer som en uppassare. Regeringen hade insett vilken nyckelfigur han var för landets framtid, inte minst för den vita minoriteten på knappt sex miljoner.

Åren dessförinnan hade topparna inom regeringen i hemlighet lärt känna Mandela och imponerats av hans politiska klarsyn och vilja att samtala. Mandela kunde hjälpa dem ur Sydafrikas dilemma, bort från den våldsamma urladdning som syntes alltmer oundviklig. Mandela var inte bara de svartas hopp, lika mycket de etniska minoriteternas.

De första kontakterna togs under PW Bothas järnhårda styre. Botha kallade Mandela till sitt kontor. De enades om att en fredlig lösning var att föredra. Men längre vågade inte Botha gå. Att släppa Mandela var det inte tal om.

1989 avsatte Nationalistpartiet sin ledare PW Botha. Hans efterträdare var en okänd mittfältare, Fredrik Willem de Klerk, som sällan visat liberala tendenser. Men han slog snart världen med häpnad. Han lät de vita folkomrösta och de gav honom klartecken att förhandla.

I sitt tal den 2 februari 1990 slog FW De Klerk upp alla portar, legaliserade befrielserörelserna och kommunistpartiet och lovade släppa alla politiska fångar. Han gick längre än vad någon trott – inte minst ANC och UDF (United Democratic Front), som var ANC:s ombud i Sydafrika. UDF:s ledning togs på sängen och stod plötsligt inför jätteuppgiften att ta emot hela ANC:s ledning från exilen och fängelserna.

Cheryl Carolus, då UDF-aktivist och senare Sydafrikas ambassadör i London, minns dessa omtumlande dagar. Först den 10 februari fick de veta att Mandela skulle släppas nästa dag:

–Vi kände oss otillräckliga. Vi samlades på eftermiddagen och bestämde att trycka flygblad hela natten för att försöka få dit minst 5000 personer. Vi var rädda att han skulle komma ut utan att någon mötte.

–Men på morgonen strömmade folk till Grand Parade (torget i Kapstaden). Och när vi kom till Victor Verster var minst 10000 redan där.

–Det höll på att bli kaos utanför fängelset och poliserna lyfte vapnen. Det slutade med att vi bildade kedja, hand i hand, poliser som ANC-kamrater. När Mandela närmade sig bara grät vi, till och med poliserna grät.

Innan kvällen var Kapstadens gator packade med folk, svarta som vita.

–Det var nog en miljon ute.

På stadshusets balkong över Grand Parade höll Mandela sitt berömda tal.

Resten är historia. Fyra år senare var Nelson Mandela Sydafrikas första svarta president.

Idag bor Mandela och hans hustru Graça Machel både i Johannesburg och i en villa hennes hemland Moçambique.

Det har gått ett oroligt rykte bland Sydafrikas vita om vad som händer den dag Mandela är borta. Man befarar att fältet blir fritt för attacker på minoriteterna. Vartefter Mandela successivt lämnat politiken har dock farhågorna avtagit. Idag saknar Mandela politiskt inflytande, mest av egen vilja. För 5–6 år sedan var läget ett annat. Då han försökte komma till tals med sin efterträdare Thabo Mbeki. Mandela vara orolig för att Mbeki gått vilse i irrläror som förnekade hiv och aids. Han sade vid ett tillfälle:

–Jag kan ringa vilken statschef som helst i hela världen och han tar mitt samtal, men inte den här presidenten.

Idag har 91-åriga Mandela nästan slutat ta emot besökare. Anonymt bekräftar personer runt Mandela att de skyddar honom genom att inte informera om destruktiva maktkamper, korruptionsaffärer och totalitära tendenser i det parti som blev hans livsverk.