Mängder av röda fanor med hammaren och skäran vajar över hela Hanoi och det styrande kommunistpartiets kongress började med att de 1400 ledamöterna unisont sjöng Internationalen så det ekade i möteslokalen, inför en jättelik byst av den sedan länge avlidne, gamle ledaren Ho Chi Minh.
Men liksom i Kina har kommunismen i Vietnam blivit fernissa på ytan. Liksom Kina har Vietnam valt en kapitalistisk utveckling kombinerat med auktoritärt enpartistyre. Och det är därför inte förvånande att delegaterna från de olika partienheterna främst diskuterar ekonomin – och hur man ska få bukt med de avarter som följt i den kapitalistiska utvecklingens kölvatten.
Höga partifunktionärer erkänner öppet att de största hoten mot Vietnam i dag är korruption och maktmissbruk. Den avgående generalsekreteraren Nong Duc Manh sade under sitt öppningsanförande i onsdags att kvalitet, effektivitet och konkurrenskraftighet är de nya honnörsorden. Men kritik mot regimen och enpartisystemet tolereras inte.
Enligt människorättsorganisationen Human rights watch slog myndigheterna till mot landets dissidenter just under veckorna före kongressen. För i Vietnam finns också en växande demokratisk opposition som gör sig hörd främst över internet.
Men det råder ingen tvekan om att Vietnam har sett en imponerande ekonomisk utveckling sedan den gamla socialistiska ekonomin började luckras upp i slutet på 1980-talet. För drygt 20 år sedan såg man mest cyklar i Hanoi och folk var klädda i säckiga folkuniformer och gröna tropikhjälmar.
Gamla skraltiga spårvagnar från den franska kolonialtiden och något modernare trådbussar från Sovjetunionen dominerade trafiken. De första privata företagen – då familjedrivna restauranger – hade just öppnat då jag först besökte Vietnam i juni 1988. Och sedan dess har utvecklingen varit språngartad.
Vietnam är i dag en av Asiens snabbast växande ekonomier med en årlig tillväxt på omkring 7 procent. Cyklarna och spårvagnarna är borta. Nu ser man nya motorcyklar och bilar. Butikerna säljer märkesvaror från hela världen och privat företagsamhet är inte längre begränsad till små lunchställen.
Samtidigt har helt nya generationer vuxit fram sedan Vietnamkriget på 1960- och -70-talen, följt av kapitalismens framväxt under senare tid. Samhället har blivit mer avancerat och pluralistiskt– och frågan inför partikongressen har varit hur de gamla politrukerna ska förena det med det stelbenta politiska system som fortfarande råder.
Tanken tycks vara att om bara ekonomin går framåt och man tar itu med det folk klagar mest över – korruption och maktmissbruk – så kommer allmänheten inte att bry sig om att kritisera systemet som sådant.
Ledarna säger nu att Vietnam kommer att vara ett utvecklat industriland om tio år. Men liksom i Kina är den en öppen fråga hur länge man kan kombinera detta med hammaren och skäran och Internationalen, symboler för ett auktoritärt system som ter sig alltmer anakronistiskt.
