Parlamentet i Teheran är inte sista instans när det gäller att stifta lagar i den islamiska republiken. Och det är inte fritt fram för vem som helst att kandidera till val i Iran. Alla kandidater måste först godkännas av väktarrådet, en mäktig ickevald instans. Och genom deras filter är det inte många reformister som kan passera i dag. Men lördagens val till parlamentet, majlis, blir ändå intressant av två skäl:

Dels blir det en värmemätare på maktkampen mellan olika konservativa falanger. I centrum för striderna står kandidater som är lojala med högste ledaren Ali Khamenei (den främste makthavaren i Iran) och andra som hör till den eldfängde presidenten Mahmoud Ahmadinejads läger. Dels kommer valdeltagandet att uppskattas som ett mått på systemets legitimitet. Staten lägger ned stor energi på att få medborgarna att rösta genom att kalla det en ”nationell plikt”.

En iransk bedömare i Teheran, som har god insyn i det interna maktspelet, förväntar sig runt 35-40 procents valdeltagande. Lågt deltagande väntas gynna kandidater som hör till Ahmadinejads falang.

– Interna opinionsmätningar visar på att det blir runt 30 procents valdeltagande i Teheran och runt 50 procent i provinserna, säger denna källa, som vi kan kalla Mohammad Sadeghi, fast han heter egentligen något annat.

Forskaren Rouzbeh Parsi, expert på Iran vid EU:s Institut för säkerhetspolitiska studier i Paris, tror att regimen skulle nöja sig med 40-50 procents valdeltagande.

Miljontals iranier har starka skäl att rösta.

– I Iran får du en stämpel på baksidan av din nationella identitetshandling när du röstar. Miljontals statsanställda måste ha den stämpeln för att kunna avancera eller säkra förmåner, säger Mohammad Sadeghi.

Det finns iranska regimkritiker i exil som spår att Ahmadinejads kandidater skulle vara uträknade på förhand eftersom presidenten har fallit i onåd hos högste ledaren Khamenei. Men så fungerar inte den islamiska republiken, hävdar Sadeghi i Teheran.

– Det går att fuska med ett par procentenheter men inte i större skala. Om Ahmadinejads folk blir utslagna beror det mer på att folk vill straffa honom. Men hans administration har lyckats väl med att skylla landets ekonomiska problem på de amerikanska sanktionerna plus lurendrejare och mellanmän.

De som är upprörda över sin ekonomiska situation kommer att röstskolka, spår han.

– Det gäller främst medelklassen som ofta är proamerikansk och som inte behöver någon stämpel i sina id-kort.

Ahmadinejads kandidater har dessutom ett väl utvecklat kampanjnätverk i provinserna.

– Och viktigast av allt, de har fulla kampanjkassor, säger Mohammad Sadeghi.

Ahmadinejads kandidater stöds främst av arbetarklassen och andra befolkningsskikt som får månatliga bidrag efter nedskärningarna av andra subventioner, säger han.

– Dessa kandidater kan komma att behålla sina positioner, eller kanske till och med stärka sin ställning på grund av välorganiserade kampanjer och ett förmodat lågt valdeltagande.

Ledare för den islamiska republikens expertråd, ayatolla Mohammed Reza Mahdavi Kani, varnar sina landsmän för oroligheter inför parlamentsvalet. Samtidigt har högt uppsatta personer i den islamiska republiken kallat lördagens val för det känsligaste i republikens historia.

– Mahdavi Kani har enorma problem med att hålla ihop de konservativas kandidatlistor. Så splittringen i de styrande kretsarna är stor och det får man väl säga är ett nationellt säkerhetsproblem! kommenterar Rouzbeh Parsi.

Ahmadinejad, som älskar talartribuner och tv-kameror, faller ofta in i en messiansk retorik. Hans ökända utfall mot Israel stärker omvärldens misstankar mot Irans kärntekniska program. Samtidigt gynnar det hökar i både Israel och USA som hävdar att bombningar är nödvändiga för att hindra Iran från att bli en kärnvapenmakt som kan hota Israels existens.

Men Ahmadinejads domedagsretorik ska ses i ljuset av hans rivalitet med högste ledaren, snarare än som ett reellt hot mot den judiska statens fortlevnad, hävdar forskaren Rouzbeh Parsi. Han påminner om att Iran inte hade några problem med att köpa vapen från Israel under det långa kriget mot Saddam Husseins Irak på 1980-talet.

Men risken för ett nytt och förödande storkrig i regionen kan inte uteslutas.

- I såväl USA som Israel och Iran finns politiker som tror att ett krig skulle gynna dem och det förstärker deras apokalyptiska retorik.