I norska rättegångar sitter i vanliga fall en domare och två nämndemän, vanliga personer som valts för att den åtalade ska ”dömas av sina jämlikar” som det heter i den norska lagen. I Breivikrättegången har antalet utvidgats så att det är två juridiska domare, Wenche Elisabeth Arntzen och Arne Lyng samt tre nämndemän.

Varje tingsrätt i Norge har sitt eget urval av nämndemän som genom lottning väljs ut vid en ny rättegång. En skillnad mot i Sverige är att nämndemännen anmäler sig frivilligt. De utses inte av partierna, som i Sverige.

I Oslo finns det över 7000 nämndemän. Reglerna kräver att minst en kvinna och minst en man väljs.

I Norge är det maximala straffet 21 års fängelse, men sedan 2002 finns ett straff som kallas förvaring. Den dömde kan då få upp till 21 års fängelse, men åklagaren kan ansöka om förlängning med fem år i taget om det finns återfallsrisk och personen bedöms som samhällsfarlig. Detta kan upprepas ett obegränsat antal gånger.

En norsk rättegång följer i stort sett samma regler som en svensk. En skillnad är att insynen i polisutredningen är sämre i Norge. I Sverige blir den offentlig vid åtalet medan norska åklagare bara delar med sig av stämningsansökan. Det gör att försvaret och åklagarna ofta läcker ut den information som de anser passar deras strategi bäst.