– Vad som helst är bättre än Bush! utbrast den palestinska parlamentarikern Hanan Ashrawi när hon på Al Jazeera kommenterade president Obamas installationstal.

Men därefter hördes hennes besvikelse över att USA:s nye president inte kom med några konkreta besked om den israelisk-arabiska konflikten. Självklart noterade kommentatorer runt om i världen att detta var det amerikanska folkets stora dag och att Barack Obama har enorma förväntningar på sig, framför allt på det ekonomiska området.

Men valkampanjens budskap om ”förändring” fylldes inte med något tydligt innehåll i utrikespolitiken. Vad som i stället noterades var vad han inte nämnde - som Ryssland eller Israel och Palestina. Avsaknaden av ett tydligt initiativ i Mellanösternpolitiken togs emot med besvikelse av många som betraktat bilderna av Gazakriget med förfäran de senaste veckorna och som väntat på att maktvakuumet i Washington nu skulle ersättas av ett nytt amerikanskt engagemang.

På utländska tv-kanaler påminde kommentatorer om hur Jimmy Carter började förbereda det egyptisk-israeliska fredsavtalet 1979 redan innan han hunnit installeras som president 1977.

Barack Obamas löfte om att dra tillbaka trupperna från Irak var inga nyheter. Att han vill smida ”en mödosamt förvärvad fred i Afghanistan” var en vacker men diffus fras.

Det som inte hördes var Bushretoriken om ”kriget mot terrorismen”. Obama talade om ett krig mot ”ett nätverk” - det vill säga al-Qaida - som sprider ”hat och våld”.

En ny ton fanns också Obamas budskap till ”världens muslimer” om att USA söker ”en ny väg framåt baserad på gemensamma intressen och gemensam respekt”.

Men det som kan skicka ett tydligt budskap om Obamas intentioner är uppgifterna i Washington Post om att han tänker utnämna senator George Mitchell som sitt Mellanösternsändebud. Senator Mitchell ses i regionen som en realist. Han låg bakom en av många icke implementerade fredsplaner som föreskrev en frysning av den israeliska bosättningspolitiken.

En rad i Obamas tal handlade om regimer som ”tystar dissidenter”. Många uppfattade det som en anspelning på Iran. Men som Independents ärrade Beirutkorrespondent Robert Fisk konstaterade får frasen om oliktänkande som tystas exempelvis saudier och egyptier att tänka på sina respektive regimer, inte på Iran.

Människor i Mellanöstern – med undantag som de mest hårdföra islamisterna - har i veckor väntat på initiativ från amerikanernas 44:e president. Det har också EU-ledarna gjort. De utnyttjade inte maktvakuumet i Washington mellan presidentvalet den 4 november och gårdagens installation till att stärka sin profil i Mellanöstern.

EU vill vara en spelare i Mellanöstern. Det visade Carl Bildt när han reste med EU-trojkan till Egypten, Israel och Jordanien i början av januari i syfte att verka för eldupphör. Men innan ens EU-trojkan hunnit landa i Mellanöstern hade Israel inlett sin markoffensiv i Gaza, något Bildt uttalat sig starkt kritisk om före avresan.

EU är inte någon viktig spelare i Mellanöstern, möjligen med undantag för Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Men han sjunger helst solo eller möjligen i duett med Qatar eller Egypten. Och Sarkozys inflytande är begränsat.

EU är den största bidragsgivaren till palestinierna, ett folk utan stat som blivit världens mest biståndsberoende folk per capita. EU har inte använt sina ekonomiska muskler till att tvinga fram lättnader i den blockad som rått mot Gaza i 18 månader. Carl Bildt sade till SvD strax före nyår att blockaden mot Gaza varit oproportionerlig, men hur många har hört den kritiken innan dess?

I inflytelserika International Herald Tribune, IHT, sågades den europeiska diplomatin igår. Där konstateras att inga europeiska ministrar har trätt ut ur ledet genom att kräva att Israel skulle släppa in dem i blockadens eller krigets Gaza.

Inte heller den internationella kvartettens ledare, Tony Blair, har synts eller hörts. Om kraftfulla initiativ ska tas i Mellanöstern måste de komma från Washington. Men i så fall får världen vänta på president Obamas nästa framträdande.