Inga konflikter, inget hat och inga nationalistiska urladdningar. Delningen av Tjeckoslovakien var en fredlig, närmast affärsmässig angelägenhet, även om den inte var förankrad bland väljarna utan var ett politikernas projekt. I en folkomröstning hade separationen troligen aldrig fått klartecken.

I dag, två årtionden senare, präglas relationerna av nyktert, pragmatisk och allt intensivare samarbete. För första gången hölls nyligen gemensamma regeringsmöten.

Men förhållandet är trots detta känsloladdat, inte minst som Slovakien har dragit ifrån storebror Tjeckien och nu har en av Europas starkast växande ekonomier.

När landet delades för 20 år sedan var det precis tvärtom. Det fattigare Slovakien som hade många av de stora statliga industribjässarna, stålindustrin, och delvis också den tunga försvarsindustrin, hade svårt att frigöra sig från de gamla strukturerna. I det mer utvecklade Tjeckien blåste andra vindar. Där drog marknadsekonomin fram som en virvelstorm.

Den 29 december 1989 valdes dissidenten Vaclav Havel till president. För första gången sedan 1945 då Sovjetunionen lade beslag på Öst- och Centraleuropa var Tjeckoslovakien fritt. Dessförinnan hade tjecker och slovaker levt i en gemensam stat endast under den korta mellankrigstiden 1918–1939, men hade tidigare varit åtskilda i mer än tusen år.

Efter sammetsrevolutionen och kommunismens fall 1989 flammade det ganska snabbt upp motsättningar mellan de två delrepublikerna, bland annat om symbolladdade frågor som utformningen av den gemensamma nationalsången och den gemensamma flaggan. Många slovaker var dessutom djupt skeptiska till marknadsekonomin och de nyliberala reformerna som propagerades av tjeckerna.

Det var ett gyllene tillfälle för ultranationalisten Vladimir Meciar som 1992 vann valet i delrepubliken Slovakien. Under hans ledning skulle Slovakien senare bli en utböling i Europa. Men först gick han på kollisionskurs med tjeckerna.

Motspelaren Vaclav Klaus, som var den tjeckiska delrepublikens regeringschef, och i dag är Tjeckiens president svarade med att i sin tur skärpa tonen mot slovakerna.

Skilsmässan genomfördes den 1 januari 1993. Federationen som hade existerat sedan 1968 upplöstes, Tjeckoslovakien gick i graven och de två delrepublikerna Tjeckien och Slovakien blev självständiga stater som drygt tio år senare blev EU-medlemmar.

Slovakien hamnade omedelbart i bakvatten. Där härskade Vladimir Meciar med metoder som väckte hård kritik utomlands. Politiska motståndare utmanövrerades, yttrandefriheten trängdes tillbaka och säkerhetsapparaten fick en allt starkare ställning.

Slovakien var enligt dåvarande amerikanska utrikesministern Madeleine Albright ett ”svart hål” i mitten av Europa.

Vändpunkten kom först 1998. Efter en liberal valseger som gjorde Mikulas Dzurinda till regeringschef infördes ett drastiskt reformprogram med en platt enhetsskatt, avregleringar och privatiseringar. Slovakien blev Öst- och Centraleuropas nya mönsterelev. Ekonomin växte med tidvis uppåt 9 procent år- ligen, direktinvesteringar forsade in i landet och Slovakien fick smeknamnet ”Tatra-tigern”.

Även politiskt går de två grannländerna skilda vägar. Slovakien är sedan 2009 medlem i eurozonen medan Tjeckien intar en allt mer skeptisk hållning till den gemensamma valutan och fortsatt EU-integration. Enligt den tjeckiske debattören och statsvetaren Jiri Pehe har Tjeckien inte tid för Europa eftersom man föredrar att utkämpa strider från det förflutna och ägnar sig åt navelskådande.

Slovakernas uppror mot Vladimir Meciar och den auktoritära postkommunismen gav landet en nystart som tjeckerna aldrig upplevt på det sättet – enligt Jiri Pehe huvudorsaken till att Slovakien i dag framstår som delningens osannolika vinnare.