När Tobruks idrottsförening ska markera sitt stöd för upproret mot Gaddafi samlas man framför kommunhuset under färgrika flaggor. Där ståtar den libyska revolutionens rödsvartgröna flagga vid sidan av Qatars i vinrött och vitt och så den blåa EU-flaggan med guldgula stjärnor.

–Vi gillar Europa, säger libyer som höjer EU-flaggan vid den lilla demonstrationen i Tobruk, den stad i östra Libyen som var först med att kasta ut Gaddafistyret.

Europas popularitet förklaras till stor del med att många europeiska länder deltar i den Natoledda operationen för att upprätt hålla ett flygförbud och slå ut stridsvagnar och artilleri som attackerar civila. De flesta här talar om Frankrike och president Nicolas Sarkozy. Men många är också medvetna om att Sverige deltar i operationen, även om man inte känner till svenskarnas förbehåll om att man inte ska bomba mål på marken.

–Vad tycker svenskarna om oss libyer? undrar frågvisa demonstranter som är glada för att journalister äntligen har en chans att besöka deras land.

Somliga är bekymrade över att den repression som nu pågår mot frihetstörstande syrier och jemeniter tar bort fokus från deras eget uppror mot Muammar Gaddafi.

–Visst är vi för alla arabiska folks frigörelseprocesser, men Gaddafi är den värste diktatorn av dem alla, säger Mohammed, som jobbar i Tobruks kommunhus.

–Gaddafi är en Hitler, säger en äldre skolinspektör och beskriver hur utbildningsväsendet rustats ned under 42 år med den excentriske libyske översten.

Tobruk är byggt runt en skyddad vik, en idealisk plats för en oljeterminal. Hit leder pipelines från oljekällor 45 mil söderut och här finns också ett raffinaderi.

–För några dagar sedan attackerade Gaddafi oljefälten men vi kommer att reparera dem, säger Abdusalam Naji, som är chef för ett statligt exportföretag i Tobruks hamn. Inkomsterna för den olja man lyckas exportera från rebellkontrollerat område går till Benghazi, säger han.

–Under två månader av libysk revolution har tre oljetankers kommit hit till Tobruk. Vi har exporterat 2 600 000 fat olja under dessa månader. Nu förstår alla vilka enorma rikedomar som har exporterats härifrån under årens lopp, fortsätter Abdusalam Naji.

–Det här är ett oljerikt land. Men kan du kalla Tobruk för en rik stad? undrar Naji som minns hemstaden som en lyckligare och vackrare plats före 1969, när Gaddafi gjorde sin statskupp.

–När Italien attackerade Libyen för hundra år sedan var det första gången som en krigsmakt satte in stridsflyg i en konflikt. Nu har Gaddafi beskjutit oss med sitt stridsflyg. Känner du till någon annan ledare som satt in flygvapnet mot sin egen civilbefolkning?

Medan Tobruks unga idrottare dansar och sjunger framför kommunhuset, som en gång byggdes av kungamakten innan monarkin störtades av Gaddafi, berättar Abdusalam Naji att hans 28-årige son slåss på rebellernas sida i Ajdabiya. När jag undrar om han inte är rädd för vad som ska hända sonen, svarar han leende:

–Nej, tvärtom, det här är hans chans att slåss för sin frihet. Under Gaddafi kunde vi inte tänka på framtiden. Nu kan vi äntligen göra det.

Tobruk har förlorat minst åtta unga män i kampen om städerna Brega och Ajdabiya.

–Tobruk var den första staden som befriades från Gaddafi. Upproret startade i Benghazi, fortsatte till Tobruk och efter två dagar hade vi kastat ut Gaddafis styre från staden, säger Naji.

–3000 invånare från staden omringade Gaddafis bas här. Vi drev ut dem med fredliga medel, Vi tog över deras vapen, men använde dem inte förrän vi blev tvungna att försvara oss under anfallet från Gaddafi.

Det spelar ingen roll hur lång tid libyerna måste kämpa. Gaddafi ska bort, säger Tobrukborna på torget. Abdusalam Naji längtar efter den dag när Libyen ska få en chans att öppna sig mot världen.

–Vi skulle vilja få kontakter med världen. Helst av allt vill vi ha relationer med Europa.