Mikael Eriksson, forskare på Försvaret forskningsinstitut, har skrivit en bok om hur och på vilket sätt sanktionsinstrumentet kan anvädnas. Han menar att riktade ekonomiska sanktioner mot Libyen framförallt skulle få två konsekvenser. Dels den strategiska effekten av att stigmatisera Gaddafi ytterligare - ”att man tar ett politiskt steg att indirekt måla ut honom som en paria” - dels att ledaren och hans familj får svårt att transferera pengar och gömma sina tillgångar.

– Detta kan i sin tur få effekten att Gaddafi inte kan betala för till exempel legoknektar och upprätthålla annan verksamhet som kan gynna hans maktbas, säger Mikael Eriksson och tar Zimbabwes president och Gaddafis gode vän Robert Mugabe som ett exempel på där EU-sanktioner begränsat ledarens möjligheter.

– EU har fryst Mugabes tillgångar och upprättat reseförbud mot honom och hans familj. Nu är det kanske inte så troligt att Gaddafi skulle lämna Libyen, men låt säga att han överlever det här och åker till Saudiarabien så ska han inte kunna kom åt pengarna.

Av naturliga skäl får sanktioner större effekt ju fler länder som är på båten, förklarar Mikael Eriksson. Att Gaddafi kan ha investerat i utländska företag – som exempelvis den italienska fotbollsklubben Juventus – försvårar visserligen situationen, men då kan det trots allt vara bättre att lägga ut nätet bredare, för att sedan reda ut vem som äger vad och eventuellt kompensera de som drabbats felaktigt, menar Mikael Eriksson.

– För Gaddafi verkar det som om hans dagar är räknade så då kan det vara lika bra att slå till med den stora släggan på en gång och frysa tillgångarna. Det viktiga är att det sätter press och skickar signaler till den libyska ledningen att pågående politiska beteenden är icke-önskvärda. Samtidigt är det viktigt att sanktionerna inte drabbar det libyska folket som bredare sanktionsembargon kan orsaka, säger Mikael Eriksson.

– Risken med om man exempelvis inför ett allmänt oljeembargo är att det påverkar hela samhällstrukturen.

Hur mycket den statliga investeringsfonden Libyen Investment Authority (LIA) fogar över finns det inga säkra uppgifter om. Uppskattningsvis rör det sig dock om så mycket som 70 miljarder dollar.

Nyhetsbyrån Reuters har sammanställt en lista över några av de största utländska libyska investeringarna. Dessa innefattar bland andra:

* 2,6 procent i den italienska banken UniCredit

*2,01 procent av det italienske flyg-och försvarsföretaget Finmeccanica SpA

* 3 procent av det brittiska förlaget Pearson, som äger Financial Times

*13 procent av Jordaniens Zara Investment Holding

*7,5 procent av den italienska fotbollsklubben Juventus

LIA ska också ha köpt 5 procent av det turkiska fastighetsbolaget Emlak Konut GYO, samt förvärvat en andel på 1 procent i den ryska aluminiumjätten UC RUSAL.

Dessutom äger LIA omkring 2 procent av den italienska biltillverkaren Fiat, enligt italiensk media.

Libyen har tidigare straffats med EU-sanktioner, men sedan dessa hävdes 2003-2004 har landet ansetts som alltmer rumsrent i västvärlden. Många utländska företag har stått på kö för att investera i Libyen, inte minst med intresse i landets enorma oljereserver.

Sverige exporterar varje år varor för över en miljard kronor till Libyen, enligt statistik från Exportrådet.