Tanken på ett gemensamt försvar dök först upp i Maastrichtfördraget från 1992, då EU:s utrikes- och säkerhetsstrategi CFSP (Common Foreign and Security Policy) trycktes. År 1999 lade man så till en försvarsstrategi till dokumenten.

Lissabonfördraget, unionens Magna Carta som trädde i kraft för ett år sedan, innehåller en ohöljd önskan om försvarsengagemang. CFSP skall ”täcka alla delar av EU:s utrikespolitik och alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive framtagandet av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar”, säger fördraget.

Men när en militär insats mot den libyske diktatorn Muammar Gaddafi närmade sig så var det inget EU-land som tänkte på att utlösa försvarsmekanismerna i CFSP.

Grunden för ett europeiskt försvar existerar. Vi måste låta det växa.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy

Frankrike, en vanligtvis högljudd anhängare av att EU får större militär kapacitet, för att balansera Natos (läs: USA:s) makt över Europas försvar, slöt sig ihop med USA och Storbritannien för att uppfylla FN-resolutionen om en flygförbudzon över Libyen.

Läsare med gott minne behöver bara gå tillbaka några år för att se en annan fransk vision av europeiskt samarbete. Den 14 juli 2007 marscherade trupper från EU:s 27 länder - inklusive ett trettiotal soldater från tyska Bundeswehr- nerför Champs Elysées i Paris, inbjudna till nationaldagsfirandet av den nyvalde franske presidenten Nicolas Sarkozy.

Bredvid Sarkozy vinkade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, EU:s förre utrikespolitiske talesman Javier Solana, EU-parlamentets dåvarande talman Hans-Gert Pöttering och Portugals i dag avgångna premiärminister José Socrates, som just tagit upp EU-ordförandeskapet.

- Grunden för ett europeiskt försvar existerar. Vi måste låta det växa, sade Sarkozy under festveckan.

År 2011 med Libyenkris är visionen bortglömd. Frankrike har återvänt till Natos kommandobrygga efter 40 år i bakgrunden, och kan nu dra i nyckelpositioner i militäralliansen i stället för att krångla till det med EU ovanpå det.

Nato tog fem dagar på sig att komma igång med den första insatsen, som var att patrullera Libyens kust för att upprätthålla vapenembargot mot landet.

- Vi (EU) kunde ha gjort det, men sanningen är att om vi hade försökt så hade det nog tagit tre månader att ens klubba en operativ plan, säger en EU-diplomat som ville vara anonym, till tyska nyhetsbyrån DPA.

En annan diplomat, i möteskorridoren till ett utrikesministermöte i början av veckan, sade att EU:s militära roll inte nämnts i salarna.

- CFSP dog i Libyen- vi ska bara välja ut en sandbank vi kan begrava den i, suckade källan, som inte heller ville stå med namn i SvD.