För femte gången i rad sköt talmannen Nabih Berre i går upp presidentvalet i Libanon. Nästa gång det är tänkt att parlamentet ska samlas för att rösta i presidentfrågan blir kommande fredag, en vecka efter det att mandatet gått ut för den Syrienvänlige president Émile Lahoud.

– För att ge mer tid för samråd i valet av president har sessionen blivit bordlagd till den 30 november, hette det i ett pressmeddelande från talmannen Nabih Berre, ledare för den sekulära shiitiska Amalrörelsen, som lästes upp å hans vägnar.

Det såg i går ut som om Libanon kommer att så utan statschef i minst en vecka, såvida inte Émile Lahoud strax före midnatt skulle göra ett motdrag. Enligt en spekulation kunde han tänkas utnämna en militärregering, innan hans mandatperiod var till ända vid midnatt.

I Libanons splittrade politiska liv är frågan huruvida landet ska få en, två eller ingen president alls.

Bland vanliga Beirutbor rådde en uppgiven stämning i går. Skolbarnen hölls hemma av rädsla för vad som skulle kunna hända. Många libaneser som var tvungna att sköta sina arbeten i Beirut hade skickat resten av familjen till säkrare orter.

– Jag äcklas av politikerna i vårt land, sade en ung servitris på en liten restaurang i affärskvarteren i Hamradistriktet, medan parlamentarikerna kördes i skottsäkra bilar till det hårdbevakade parlamentet i Beiruts stadskärna.

Soldater på pansarvagnar satt i högsta beredskap vid sina kulsprutor och kontrollerade infarterna till alla större vägar runt huvudstaden i går. Runt Beiruts centrum slog de en järnring. Intill den avspärrade stadskärnan, där parlamentet ligger, kunde bara militärer, journalister och enstaka butiksägare passera. Detta centrum som återuppbyggdes efter inbördeskriget för att bli en sjudande mötesplats för libaneser och turister från Europa och arabstaterna var i går som en folktom kuliss, en spökstad.

Som alltid i Libanons politiska liv är det fortsatta händelseförloppet helt oförutsägbart. Libaneser håller andan av rädsla för att de ska störtas in i en öppen kris. Vad det betyder vet de efter femton års inbördeskrig 1975-1990, vilket kostade 150 000 människor livet.

Välinformerade källor i Beirut säger till SvD att den maronitiske patriarken Sfeir har spelat en viktig roll bakom kulisserna genom att övertala 14 mars-rörelsen att avstå från att rösta fram en president med enkel majoritet. Som kyrkoledare för Libanons största kristna grupp väger Sfeirs ord tungt, och eftersom presidenten enligt landets konfessionella maktdelning måste vara maronit har alla parter - även utländska makthavare som åkt hit i skytteltrafik - konsulterat patriarken. Varje lista med namnförslag på tänkbara presidentkandidater har passerat honom.

– Konstitutionen föreskriver att det måste vara två tredjedels närvaro när parlamentet röstar i presidentfrågan första gången, och patriark Sfeir har insisterat på att man måste följa spelreglerna. Han vet att en president som röstas fram med enkel majoritet skulle utlösa en konflikt, säger en välinformerad källa till SvD.

Oppositionen har hårdlanserat förre ÖB:n Michel Aoun som sin presidentkandidat. Han var tidigare Syriens fiende nummer ett i Libanon, men har nu lierat sig med det Iranstödda Hizbollah och Syrienvänliga politiker, vilket får kritikerna att kalla honom för en makthungrig kappvändare.

Men Abu Ali, en sliten shiamuslim från södra Libanon som kör en fallfärdig kollektivtaxi, tar fram foton av sitt sönderbombade hus i staden Khiam i södra Libanon - ett hus som nu blivit en krigsruin efter Israels flygbombningar förra sommaren. Han säger bittert:

– Vad har regeringen gjort för mig? Ingenting! Var hamnar pengarna för återuppbyggnad? Från Qatar har jag fått 2 000 dollar, men det räcker inte för att bygga upp mitt hus igen. Från Sinioras regering har jag inte fått några pengar alls. Utlandet ger Siniora pengar men makthavarna roffar bara åt sig. Jag stöder Aoun, han är en stark ledare.

Men Michel Aoun är ingen kompromisskandidat. I stället har det spekulerats i att Émile Lahoud skulle lämna över makten interimistiskt till arméchefen Michel Sleiman, vilken betraktas som en krigshjälte efter kampen mot jihadisterna i flyktinglägret Nahr al-Barid denna sommar.

– Men arméchefen Sleiman är bara beredd att bli president ifall det finns konsensus för hans namn, säger en välinformerad källa.

Att Libanons politiska system på fredagen såg ut att frysas en vecka framåt förklaras också med faktorer långt utanför den lilla Medelhavsrepubliken. För president Bush vore det förödande ifall den stundande fredskonferensen i Annapolis mellan Israels premiärminister Olmert och palestiniernas president Abbas skulle ackompanjeras av inbördesstrider i Libanon.

– USA har mycket att ta hänsyn till. En konflikt i Libanon skulle störa de irakiska flyktingarnas återvändande. Det har blivit lugnare i Irak och irakierna återvänder nu i tusental, kommenterar SvD:s källor i Beirut.

Frågan är också om Iran - en tung spelare i Libanons politiska liv genom sin allians med Hizbollah - verkligen kan kosta på sig öppna strider här och nu.

Men klart är att Libanon, som alltid, blivit en spelplats för stormaktsintressen. Och just nu går skärningspunkten i denna region mellan USA och Iran.