I går lyckades Libanons rivali­serade politiker äntligen föda fram en kompromiss – och det efter att emiren av Qatar agerat barnmorska. Kompromissen i Doha är ett nyfött foster som förlösts med hjälp av en politisk sugklocka, och det är inte säkert att denna bräckliga baby kommer att leva så länge. Men många libaneser andades igår ut och lyckönskade sig själva över att deras mardröm tycks vara över för den här gången.

Kompromissen innebär att ­Libanon – ett land som varit utan statschef sedan den 24 november – på söndag ska få se arméchefen Michel Suleiman installerad som ny president. Dessutom ska val­lagen modifieras så att det blir mindre valdistrikt samtidigt som den Hizbollahledda oppositionen får vetomakt i en ny samlings­regering.

Detta är en politisk vinst för oppositionens 8-mars-rörelse som anklagat Fouad Sinioras USA-stödda regering för att ha varit en ”sekteristisk minoritetsregering”. Men de som stöder oppositionen måste akta sig för att leva ut sin triumf, sådant skulle provocera.

– Libanon är ett konglomerat av minoriteter. Den enda fungerande formeln för detta land att det inte finns vare sig vinnare ­eller förlorare, säger Omar Nashabe, profil på oppositionstidningen al-Akhbar.

Andra säger krasst att premiär­minister Fouad Siniora och sunni­ledaren Saad Hariri har gått på pumpen. Det som utlöste våldsamheterna den 7 maj var Sinioras försök att utmana Hizbollah i fråga om säkerhetschefen på Beiruts flygplats och Hizbollahs telekommunikationsnät.

När det shiitiska Gudspartiet och dess allierade svarade med att ta över Beiruts gator och gå in i Haririklanens mediacenter förhöll sig armén neutral. Siniora fick backa efter strider som kostade 55 människor livet och skadat 200.

– Var detta pris i människoliv verkligen nödvändigt? Kunde inte politikerna ha nått en kompromiss långt tidigare? frågar sig Maya, libanesisk tjänsteman som bor i ett etniskt-religiöst blandat område i Beirut.

Under de farliga majdagarna fick hon bevittna hur tonårspojkar med automatvapen plötsligt tog över i hennes ­kvarter.

Maya pekar på hur många libaneser så sent som i tisdags ­demonstrerade mot sina käbblande politiker. ”Kom inte hem ­innan ni är överens” stod det på plakat­en som bars av rullstolsbundna, krigsskadade libaneser som inte vill kastas in i ett nytt inbördeskrig.

Men från vimlet på Hamragatan i västra Beirut berättar frilansjournalisten Alexandra Sandels om feststämningar.

– Emiren av Qatar hyllas som värsta rockstjärnan, säger hon.

Ett bevis på islossningen var att oppositionen igår började riva sina tältläger i centrala Beirut, där den i arton månader inringat Sinioras regeringsbyggnader.

­Hotellen blev igår nedringda av utlandslibaneser och Gulf­araber som ville boka inför sommaren. Börsen i Beirut fick glädjefnatt inför hoppet om att många sköna petrodollar ska strömma in med turisterna denna sommar.

En välinformerad källa i Beirut säger att han redan på tisdagsmorgonen kunde skönja tecken på att en libanesisk uppgörelse var på gång. Dessa tecken, hävdar källan, syntes först i Irak. Där, liksom i Libanon, går USA och Iran normalt på kollisionskurs.

– Jag började förstå att något var på gång i Qatar mellan libanesiska politiker när jag såg hur den irakiska armén med hjälp av amerikansk trupp kunde gå in i Sadr City i Bagdad (ett fäste för Iranstödda Mahdiarméns ledare Muqtada Sadr).

Till dessa regionala tecken på diplomatiska trevare lägger han gårdagens tillkännagivande att Syrien och Israel har påbörjat nya fredssamtal.

Att detta var i görningen antydde redan chefen för Israels militära underrättelsetjänst, Amos Yadlin, i förra veckan när han förklarade att Syrien, som ­sekulär stat, inte är en naturlig del av ondskans axelmakt och att utsikterna till en israelisk fred med Syrien ”absolut” skulle öka under 2009 (se SvD den 17 maj).

Israel och Syrien förhandlar här inte bara om de ockuperade Golanhöjderna. Israel vill att ­Syrien klipper av Hizbollahs försörjningsled från Iran, transportvägen för vapnen.

– Men är det möjligt utan att inkludera Iran i en fred? undrar källan i Beirut och pekar på hur det isolerade Hamas i Gaza ­lyckas få in iranska vapenkomponenter.