Kathleen, hennes man John och deras sex barn gömmer sig med 28 andra familjer i en bergsskreva, dold av kullar på tre sidor men den fjärde alltför synlig från stora landsvägen mellan Harare och Mutare. Från vägen såg SvD några blå presenningar blänka mellan träden. Om de vore gröna hade gömslet varit effektivt, men de kom som en gåva från ett FN-organ, avsedda som tält, och FN:s färg är blå. Sedan kom FN aldrig tillbaka.
Kathleen är livrädd.
–Hjärtat bultar när en bil svänger av och kommer hitåt. Det kan vara polis och militär som ska driva bort oss igen. Vi har tvingats fly flera gånger, vi har absolut ingenstans att ta vägen.
–Maten är slut, pengarna slut. Vi har inte ens att skicka barnen till skolan.
Kathleen berättar hur en hjälporganisation en tid ställde upp med majsmjöl, men beordrades att sluta av distriktets ledare för Robert Mugabes parti Zanu-PF. Nu är maten slut.
Besöket i bergsskrevan är riskfyllt. Den som kontaktar fördrivna lantarbetare för att ge dem minsta stöd kan stämplas som politisk fiende och angripas. Den fruktade säkerhetstjänsten CIO har sina informatörer överallt. Vi döljer bilen bakom ett träd.
Familjen Phiri och de andra familjerna arbetade på en farm ägd av en vit familj. Gården invaderades 2004 och gavs till en soldat som visat lojalitet med Zanu-PF. Då började helvetet. Lantarbetarna fick stanna och arbeta en tid, månadslönen var en tvål. I början tilläts de gå till andra farmer och tjäna kontanter, men sedan satte soldaten stopp. Det var dags att ge sig av.
På samma sätt har lantarbetare fördrivits över hela landet.
–Omvärlden tror att Mugabes måltavla var de 4500 vita jordägarna. Men så är det inte, förklarar John Worsley-Worswick på Justice for Agriculture, JAG, en samarbetsorganisation för både lantarbetare och farmägare.
–Måltavlan har hela tiden varit lantarbetarna. Om detta bara handlade om de vita hade man förstås ha tagit tillvara lantarbetarnas kunskaper och låtit dem ta över. Men mindre än en procent av dem bor kvar på sina ursprungliga farmer. De är utstötta och fredlösa. Istället har farmerna delats ut till politiker, soldater och militärer, oftast både ointresserade och okunniga.
–Detta har aldrig varit en jordreform, det var aldrig ens avsikten. Det handlade bara om makt.
Några tusen vita farmares valsedlar är obetydliga, men nästan två miljoner lantarbetare med familjer visade att de kan avgöra ett val.
Invasionerna började år 2000 sedan Mugabe förlorat folkomröstningen om en ny författning. John Worsley-Worswick förklarar att det var mitt i tobaksskörden och de vita farmarna kom överens om att minimera tidsspillan genom att hjälpa arbetarna att rösta.
De gav skjuts till vallokalerna och saken var avklarad på några timmar, istället för förlorade arbetsdagar. Mot normalt 25 procents valdeltagande bland lantarbetarna röstade nästan 100 procent. Med över en miljon röster blev de vågmästare och Mugabe förlorade. Så väcktes vreden.
–Visst låg de vita farmarna låg bakom, men inte av politiska skäl utan av ekonomiska. De ville inte förlora tid mitt i skörden.
Till saken hör att lantarbetarna har utländsk bakgrund, de kom för flera generationer sedan från Malawi, Zambia och Moçambique. De saknar medborgarskap och stöts ut av shona, den etniska majoriteten. Med en arbetslöshet på över 80 procent är det omöjligt för ”utlänningar” att få arbete.
–Mina förfäder kom från Zambia, men jag vet inte varifrån. Jag har inga kontakter med Zambia. Det finns ingen där heller som kan hjälpa oss, säger Kathleen Phiri.
De flesta lantarbetarna sökte sig till slummen i städerna. Men under Operation Murambatsvina 2005 revs slummen och nära två miljoner gjordes hemlösa. Många förflyttades till ”stamområden” (tribal areas) på statlig mark, där Zanu-PF styr med järnhand.
–De tvingas arbeta utan kontantlön, är i praktiken slavar. De får te, bröd och tvål, kanske en hink majs i slutet av månaden. 75 procent av de lantarbetare vi intervjuat vill att de vita ska få tillbaka sitt land, säger John Worsley-Worswick.
Minst en tredjedel av lantarbetarna har dött sedan invasionerna började, enligt JAG:s undersökning.
–Inom kort är 50 procent döda, säger John Worsley-Worswick.
Lantarbetarfacket har sett medlemstalet dala från 200 000 till 20 000. På de återstående kommersiella farmerna finns cirka 50 000 lantarbetare som nu ska fördrivas. Enligt landministern Herbert Murerwa ska alla återstående 287 farmer ägda av vita övertas före jul.
–Vi hade hoppats på tre saker när Morgan Tsvangirai kom in i regeringen: slut på våldet, slut på farminvasionerna och mat på borden. Inget uppfylldes, vansinnet fortsätter. Lantarbetarnas liv blir bara värre för var dag, säger Gertrud Hambira, generalsekreterare i lantarbetarfacket.
