Från syrier som flytt till Sverige undan fasorna i Aleppo eller Damaskus förorter har jag hört uppbragta frågor om varför vi i svenska medier kallar konflikten i Syrien för ett inbördeskrig. De själva säger revolution.

Dessa flyktingar var med om att starta ett fredligt uppror våren 2011. De ville se ett slut på den benhårda diktatur som härskat i mer än 40 år. Men Assadregimen slog tillbaka med krypskyttar, mord, artilleriattacker, luftangrepp, tortyr i hemliga häkten, nedbrända fältsjukhus, dödad boskap och tung beskjutning inne i civila bostadsområden. Listan på krigsbrott kan göras lång.

Men med tiden förändrades även oppositionen. I försvarssyfte bildades rebellgrupper, stödda av Turkiet och Gulfaraber. Men bland dessa disparata väpnade förband har det också, om än inte i lika stor utsträckning, begåtts krigsförbrytelser.

Internationella rödakorskommittén, ICRC, som vakar över krigets lagar, uppgraderade i somras konflikten till ett inbördeskrig. Det betyder att ICRC utgår från att detta blodiga krig kommer att pågå länge. Genom uppgraderingen kan nu ICRC ställa krav på allas rätt till sjukvård och på hur krigsfångar ska behandlas. Stridande från båda sidor löper större risk att i framtiden åtalas för krigsförbrytelser mot civila. Men krigets lagar tillåter attacker mot militära mål.

Det finns risk att inbördeskriget kommer att pågå tills endera sidan är krossad, eller kanske tills interna folkomflyttningar och etniska rensningar splittrat upp Syrien till ett land med idel småstater, ungefär så som den franska kolonialmakten drog upp linjerna efter första världskriget.

Presidentfamiljen tillhör den alawitiska minoritet som är starkast nära Medelhavskusten. Bland de tunga avhopparna från armén märks inga alawitiska officerare. Deras krigsmaskineri kommer att fortsätta även om Bashar skulle röjas ur vägen.

Ju längre konflikten pågår desto större är risken för att grannländerna dras in. Syriska granater har slagit ned i turkiska gränsområden de senaste dagarna och dödat minst fem personer. Natolandet Turkiet har besvarat elden och en rasande premiärminister Erdoğan varnar Assad för att priset kan bli högt om provokationerna fortsätter.

USA:s försvarsminister Panetta talar om oron för en utvidgad konflikt. Men tröskeln anses vara hög innan Nato utlöser sin artikel 5, där ett angrepp på ett medlemsland räknas som en attack på alla.

Skälen är många till varför konflikten kan pågå länge än:

• Turkiet, som har nära 90 mils gräns mot Syrien, ser hur den syriska grenen av den kurdiska PKK-gerillan tagit kontroll i gränszoner, sedan Assadregimen omgrupperat trupper.

• För Ryssland och Kina handlar det om vem som har rätt att bestämma världsordningen. De vill inte se USA störta fler regimer och anser att västmakterna överskred sitt FN-mandat i Libyen, när Nato gick in för att bomba ut Gaddafiregimen. Kampen om Syrien har blivit ett ”Kallt krig 2.0”.

• Regionala och historiska motsättningar mellan sunni och shia förstärks av konflikten i Syrien. Det väpnade motståndet är helt sunnidominerat, medan regimen främst stöder sig på minoriteterna. Även om alawiterna är en sekulär gren på shia-islams träd är de som icke-sunniter lierade med Hizbollah i Libanon och regimen i Iran.

• Faller Bashar al-Assad försvagas Iran, tänker USA. Men Washington fruktar också att sunnitiska jihadister ska vända sina vapen mot amerikanska intressen om det blir ett maktskifte, så som Gudskrigarna gjorde i Afghanistan efter Sovjetunionens uttåg. President Obama, som tagit hem amerikanska trupper från Irak och planerar en reträtt i Afghanistan, vill inte låta amerikanska stövlar marschera in i ännu ett Mellanösternland.

• Qatar och andra sunnitiska Gulfaraber vill ge rebellerna tyngre vapen.

• Konflikten kan spilla över på Libanon. 2008 var Libanon nära att explodera i motsättningar mellan Hizbollah och sunniintressen. Nu ökar oron efter begravningen av ett Hizbollahbefäl, som sägs ha dödats av rebeller i Syrien.

• Kampen om Syrien har blivit ett ”vi-eller-dom”, vilket förstärks av inslaget av utländska jihadister bland rebellerna. Alawiter lever med ett kollektivt minne av hur de i hundratals år blev förtryckta under sunnitisk dominans. I Libanon, som också har en levantinsk befolkningsmix, tog det 15 år att få slut på inbördeskriget.

Bitte Hammargren bevakar Mellanöstern. bitte.hammargren@svd.se

.

LÄS ÄVEN: Rebellerna – splittrad skara eller enad armé?

LÄS ÄVEN: Syrienkännare om läget mellan Syren och Turkiet