Det blir inte lätt för libyerna att välja bland 142 partier och 3000 kandidater i dagens val till en nationalförsamling, de första val som hålls efter diktatorn Muammar Gaddafis fall för snart ett år sedan. Och det blir ingen lätt uppgift för de folkvalda.
Nationalförsamlingen ska utse nästa regering och får lagstiftande makt. Men de folkvalda får inte rätt att utse en författningskommitté, meddelades i går. De som ska skriva Libyens konstitution ska i stället väljas i ett annat direktval, förklarade en talesman för övergångsrådet NTC. Därmed berövas nationalförsamlingen en av sina viktigaste uppgifter bara en dag före valet.
För libyerna är det viktigaste att landet få en centralmakt som kan skapa säkerhet. I landet råder stora regionala spänningar. Miliser har tagit saken i egna händer. Libyen saknar fungerande poliskår och domstolar.
–Men det libyska folket har gått in i en valstämning. Det är uppmuntrande. Fast i öster, söder och väster i bergen har det varit allvarliga utbrott av våld, säger Ayman Ayoub, regionchef i Kairo för demokratiinstitutet International Idea. Han hoppas att en tyst överenskommelse mellan miliserna och övergångsrådet, om att lugn ska råda på valdagen, ska hålla.
Libyens gränser skapades av italienska kolonialherrar för hundra år. De slog samman tre provinser i det osmanska väldet – Tripolitanien i väster, Cyrenaika i öster och Fezzan i söder. Överste Gaddafi som störtade monarkin 1969 förbjöd partier, parlament och slog sönder civilsamhället. Han byggde sin makt på sin säkerhetsapparat samt på stammar eller ätter med urgammal historia – eller på deras subgrupper, klanerna.
Under upproret 2011 stormades vapenförråden av rebeller som fick stöd av Nato från luften. Sverige bidrog med spaningsflyg. Vapen har sedan dess flutit iväg till Mali och andra afrikanska länder. I avsaknad av polis och armé har vapnen stärkt milisernas makt. I Libyen finns inte, som i Egypten, intakta domstolar eller arméstyrkor.
Människorättsorganisationen Amnesty International har sedan Gaddafis fall varnat för milisväldet. Risken är stor att de brott, som var anledningen till 17 februari-revolutionen mot Gaddafi, kommer att upprepas, skriver Amnesty i en ny rapport: Libya: rule of law or rule of militias?
Godtyckliga fängslanden, tortyr, straffrihet och olagligt dödande kastar en skugga över valen, heter det i rapporten. Hundratals milisgrupper sätter sig över lagen och vägrar att ansluta sig till den nya armén eller polisen.
Men alla libyer är inte ensidigt kritiska till miliserna.
Shahrazad Kablan, grundare av Libyska kvinnoalliansen och utbildningskonsult, talade i veckan i Almedalen, inbjuden av Svenska institutet i Alexandria.
–Jag har inget emot miliserna just nu. Under Gaddafi var det massor av kriminella som styrde landet. Nu krävs det från utlandet att ”polisen måste stoppa miliserna”. Men vi har ju varken armé eller poliskår. Vi arbetar dock på att bygga upp detta!
–Visst förekommer det sammanstötningar här och där. Men med tanke på hur mycket vapen som är i omlopp är det relativt lugnt. Jag vill att miliserna ska finnas kvar tills vi får en ny fungerade statsmakt, säger Shahrazad Kablan, som hellre kallar milissoldaterna för ”thawar” – revolutionärer eller kämpar.
Zintanmilisen i väst håller Gaddafis son Seif al-Islam som trofé i ett förhandlingsspel om makten.
När medarbetare från Internationella brottmålsdomstolen ICC sändes till Libyen för att träffa honom greps de av Zintanmilisen, anklagade för spioneri.
–ICC har sin uppfattning, men de bröt mot lagen. Så jag vill inte bara anklaga kämparna i Zintanmilisen. Båda parter bröt mot reglerna, säger Shahrazad Kablan. Hon tillägger att bara oljesektorn fungerar riktigt väl i dagens Libyen.
Allt talar för att islamister tar hem spelet i valet. En profil är Abdel Hakim Belhaj, tidigare ledare för Libyska islamiska kampgruppen som sades ha kopplingar till al-Qaida. Belhaj har gjort avbön för sitt tidigare stöd till väpnad jihadism. Men kritiker ser honom som ett redskap för Qatar.
Muslimska brödraskapet är också starkt. Det går till val under namnet Rättvise- och utvecklingspartiet (samma namn som Turkiets regeringsparti). Deras ledare, Mohammed Suwan, satt tidigare i fängelse.
Bland sekulära politiker märks Mahmoud Jibril och Ali Tarhouni. Men att Jibril var minister under Gaddafi ligger honom i fatet.
