Ledaren för självständighetsrörelsen var den unge Aung San, då i 20-årsåldern, som senare tog sig till Japan för att söka stöd för frihetskampen. Aung San och hans kamrater återvände med den japanska armén när den ockuperade Burma 1942 – men det var en pakt som inte höll. 1945 vände de sig mot japanerna, och började förhandla med britterna. Burma blev till slut självständigt 1948 - men då hade Aung San och hans närmaste medarbetare mördats av en avundsjuk politisk rival. Landet föddes i blod – och kort efter självständigheten utbröt inbördeskrig mellan regeringsstyrkorna och etniska och kommunistiska upprorsrörelser.

Burma med dess nuvarande gränser är en kolonial statsbildning, som skapades av britterna och därför innefattar folk som historiskt har lite med varandra att göra. Burmeserna, eller burmanerna, utgör drygt 60 procent av befolkningen och resten tillhör skilda minoritetsfolk, som än idag strider för självständighet eller autonomi.

Inbördeskriget ledde till att militären växte sig stark, och 1962 grep den makten från den folkvalda regeringen i en kupp. En underlig form av socialism infördes, vilken innebar att militären grep inte bara politisk utan också ekonomisk makt. Resultatet blev en nästan totalt ekonomiskt förfall, och under 70-talet förekom flera demonstrationer och strejker mot regimen. Men de slogs ned med brutalt våld, och många välutbildade lämnade landet.

Förfallet var så totalt att det ledde till en svår kris 1988 och ett massivt folkuppror mot vanstyret. Miljoner människor marscherade över hela landet för ett återinförande av den demokrati man hade haft innan 1962. Militären svarade med våld, och tusentals demonstranter mejades ner av automateld i Rangoon och andra städer.

Men en ny ledare steg fram – nationalhjälten Aung Sans då 43-åriga dotter, Aung San Suu Kyi. För att blidka den upproriska befolkningen lovade militären också att hålla allmänna val. Och trots att Suu Kyi sattes under husarrest 1989 så vann hennes parti, the National League for Democracy, NLD, en jordskredsseger i valet som hölls året därpå. Det erövrade 392 av de 485 platserna i parlamentet, men det sammankallades aldrig. Istället fick landet nöja sig med en i stort handplockad församling som skulle skriva en nu författning, tvärt emot alla löften som gavs innan valet 1990.

Folk kastades åter i fängelse, men demokratirörelsen kuvades inte helt. Suu Kyi tilldelades 1991 års Nobels fredspris och upproret 1988 hade också skapat andra ledare. Bland dem var zoologistudenten Paw Oo Tun, som gick under namnet Min Ko Naing, eller “den som besegrar kungar”. Han greps 1989 och tillbringade 15 år i isoleringscell innan han frigavs 2004. Kort efter frigivandet började han organisera de gamla veteranerna från 1988, och det var de som började de fredliga protesterna i augusti mot höjda bensinpriser, vilket ledde till att han greps på nytt - och att munkarna började marschera mot regeringen.

Suu Kyi har tillbringat 11 av de senaste 18 åren under husarrest och nästan alla andra NLD ledare, liksom Min Ko Naing, sitter i fängelse. Och utan dem kommer det att bli svårt ett sargat och splittrat land som Burma att skapa en ny, bättre framtid.