Söndagen har gått i ett för Anders Johansson, 55 år och överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Möte med de andra i hjälpteamet, en sväng in på infektionskliniken för lite vaccin, schemapussel för att täcka upp i sjukhusets ambulanshelikopterteam där han normalt ingår, och så planering kring vilket material som ska skickas med. Det handlar framför allt om mediciner, omslag, och sårsprit.

– Vi gör inga komplicerade operationer, den eftervård som behövs klarar befolkningen inte av i ett sådant här läge. Här handlar det om sårvård, mindre benbrott i händer och fötter och smärtlindring.

Nivån för vilken typ av sjukvård man kan genomföra är mycket lägre i ett katastrofområde än hemma i Uppsala, berättar Anders Johansson – patienterna klarar helt enkelt inte större ingrepp. Mycket handlar om att ställa skadade mot varandra.

– Jag kanske kan hjälpa 400 personer i stället för att satsa fem timmar på en komplicerad operation. Då är det sistnämnda helt klart en felsatsning.

Sin anestesiexpertis har han därför oftast liten användning av.

– Full narkos är uteslutet, har man de behoven är man redan död i det här skedet av en katastrof, säger han krasst.

Det är den tredje resan som Anders Johansson gör som läkare till ett katastrof- eller krigsdrabbat område. Senast var det jordbävningen i Pakistan där han satte upp en klinik i en moské. Alla sjukhus var i princip raserade, ungefär samma situation som nu väntar teamet från Uppsala som ska ansluta till organisationen Hoppets stjärna på plats i Port-au-Prince.

– Man får sätta upp en läkarstation, antingen i ett hus om det är tillräckligt säkert eller i ett tält. Sen är det bara att börja jobba.

Ett pass kan vara 10-12 timmar långt. Men trots att köerna av behövande ofta ringlar lång dygnet runt, måste man bestämma en stängningstid på förhand, menar Anders Johansson.

– Det finns vissa regler för katastrofmedicin som man måste följa som att pausa och koppla bort vissa känslor, annars är man inte effektiv i sådana här lägen.

Men på kvällen kommer verkligheten i fatt de flesta.

– Den bästa terapin är att prata med sina kollegor - man gråter lite och så jobbar man dagen efter och så gråter man lite till på kvällen.

Äta och dricka för att orka med får man göra i avskildhet - behovet hos lokalbefolkningen är oftast skriande och kan leda till konflikt i värsta fall.

– När jag var i Banda Ache i Indonesien efter tsunamin hade vi varit och hämtat förnödenheter. Chauffören skulle bara stanna till och hämta några saker när vi blev plundrade. Då får man bara luta sig tillbaka och låta det ske, något annat vore bara dumt.

En slutsats som får en att undra om inte Anders Johansson är rädd. Rapporter från Haiti vittnar om våldsamheter när folk går hungriga och hjälpen inte når fram.

– Jag brukar vara skakis när jag ska åka. Men sedan blir man koncentrerad på uppgiften. Och så livrädd när man åker hem igen och fattar var man har varit.

I en krissituation är inget svart eller vitt. Anders Johansson berättar om al-Qaida-anhängaren han hjälpte i Pakistan efter jordbävningen.

– De var misstänksamma och ville ha bort oss. Men när jag erbjöd mig att lägga om hans ben lade han upp geväret på britsen och tackade. Sedan skyddade de oss.

Anders Johansson ska försöka tillbringa de sista timmarna med sin familj men medger att det är svårt att koppla av timmarna före avresa.

– Man går alltid upp i varv. Och så tänker man på vad som väntar. Det är alltid mycket värre än vad man tror.